Vad svarar du Gabriel?

Luk 1:26-38

Bebådelsen, en av våra allra mest välkända texter. Jag gissar att ni som sitter här kan den i princip utantill. Att ni, precis som jag, ser scenen som en välbekant film framför era ögon. Maria, ängeln Gabriel och rummet de möts i har för länge sedan antagit sitt bestämda utseende, fått sina former. Replikerna kan vi ordagrant återge, det här är så tryggt och välkänt att det nästan blir lite banalt att prata om det.

Samtidigt är det ju så revolutionerande, så centralt i den kristna tron att det aldrig slutar att slå oss med häpnad.

Maria är en ung flicka, en alldeles vanlig människa, precis som du och jag. Hon är fullt på det klara med sina möjligheter och sina begränsningar, hon dristar sig till och med att komma med invändningar mot ängelns befängda påstående. Hon vet ju att det behövs en kvinna och en man för att det skall kunna bli några barn, och hon har ju inte varit tillsammans med någon, hon har inte haft någon man. Det går inte, Det är biologiskt och mänskligt sett fullständigt omöjligt att hon skulle kunna bli gravid. Det är nästan så man kan ana en gnutta löje i hennes fråga till ängeln: Men hur skall detta ske? Det måste ju till och med en ängel fatta att det inte går! Står han och driver med henne? Eller är han faktiskt så korkad?

Med en ängels tålamod börjar så Gabriel berätta. Han berättar om Elisabet, Marias släkting, en gammal tant, enligt Marias referensramar, som också blivit gravid, nu på sin ålders höst. Långt efter klimakteriet, när det mänskligt sett skulle vara omöjligt. Han redogör för hur Gud skall sända sin heliga Ande, sin speciella kraft, just till henne, Maria, och göra det möjligt som är omöjligt för människor men fullständigt möjligt för Gud. Hur Gud skall bryta alla biologiska lagar, hur han skall trotsa naturens gång och människans kunskap och förväntningar genom att göra henne gravid. Och att det barn som kommer att växa i hennes livmoder därför inte heller kommer att vara bara en vanlig baby, utan Guds son, på ett alldeles speciellt sätt ett barn av Gud. Ja, faktiskt Gud själv.

Gud själv, som gör sig liten som en spermie, visserligen en högst gudomlig spermie men ändå en alldeles liten, och smälter samman med Marias helt vanliga mänskliga ägg, för att ta plats i en person som är alltigenom människa, och samtidigt helt gudomlig.

Och Maria lyssnar. Hon försöker ta till sig ängelns berättelse, hon försöker förstå. Men det går ju inte! Att förstå det ängeln säger är omöjligt! Här räcker hennes mänskliga hjärna, hennes förnuft och förstånd inte till. Men plötsligt fylls hon av en stor glädje. Hela hennes inre bubblar och porlar av en varm sprudlande glädje. Och hon fylls av visshet. Hon behöver inte förstå. Hon behöver inte begripa ett enda dugg av det som skall ske. Det räcker med att hon låter Gud verka. Att hon ställer sin kropp och sitt liv till Guds förfogande, så kommer det mest fantastiska under att ske. Gud kommer att låta sig födas till jorden som en högst mänsklig, fullkomligt vanlig liten baby. Marias baby. Och det enda Maria behöver göra är att låta det ske. Så fattar Maria sitt beslut. Hon säger de avgörande orden: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Och genom att en enda alldeles vanlig människa ställer sitt liv till Guds förfogande stiger Gud på ett mycket konkret och påtagligt sätt in i vår värld. Han tar plats mitt ibland oss. Han förändrar människors tillvaro och räddar oss till evigt liv.

Vad svarar du ängeln Gabriel när han kommer till dig?