Surr, surr, surr……

Jag brukar tycka om Wilfrid Stinissens texter. Hans funderingar och resonemang brukar vara berikande för mig.
Men i boken "Jag dör inte, jag träder in i livet", blir det tidvis lite väl mycket av det kvasivetenskapliga förklarandet av hur saker och ting hänger ihop. Också i trons värld.
Ibland blir jag så trött på teorier och förklaringar. Varken den gode broder Wilfrid eller katolska kyrkan kan förklara dessa mysterier som livet och döden utgör. Visst kan de bidraga med tankar och infallsvinklar, men det beskäftiga förklarandet, utan några frågetecken på slutet, gör mig bara "fed up". Ödmjukhet är en dygd. Också när det gäller teologiska resonemang….
Kanske är jag ingen tillräckligt trosviss kristen, men för Guds och den kristna trons trovärdighet tycker jag det är viktigt att vi inte utlovar mer än vi kan hålla. Eller påstår oss veta mer än vi kan veta.
Det är mycket schysstare att vara hederlig och säga att vi tror och hoppas, men att vi naturligtvis inte kan veta. Att så här tänker jag, men sista ordet är naturligtvis inte sagt.
Vi behöver föra ett resonemang där "om" får plats…..
Eller vill ni nu kalla mig klentrogen tvivlare?
Själv föredrar jag att betrakta mig som hederligt kristen. Och tillsammans med Tomas Tvivlaren och många, många fler säga: "Jag tror. Hjälp min otro".
Och speciellt när det gäller döden, tycker jag att denna ödmjukhet och öppenhet är lämplig och klädsam.
Här är verkligen ett område där vi inte kan påstå att vi vet, att vi har alla svar. Och det är så uppenbart, så enkelt att konstatera, att det snarare är löjeväckande än förtroendeingivande att försöka låtsas om något annat.
Jag tror inte resonemanget om döden handlar om att kunna tala om för människor hur det ÄR. Utan om att hjälpa dem att , tillsammans med oss, stå ut med att vi inte vet hur det är. Men att i tillit, tro, hopp och förtröstan lägga denna ovisshet i Guds hand, och lita på att han tar hand om det vi inte fattar.
Att mitt i osäkerheten och våndan ändå våga hoppas på och lita till Guds allt överskuggande kärlek till oss, och tro att han "har en plan", och att den gäller också för mig.
Till slut kokar det ihop till min egen tanke om vad tro egentligen är , och förklaringen till varför jag själv alls tror. Och det illustreras med den lilla liknelsen ur min konfirmationsbok när jag var 13 år, 1972. Då beskrevs tron så här: Du står på kanten av Grand Canyon. En skogsbrand rasar omkring dig och du tvingas allt längre ut mot avgrunden. Vägen ut är avskuren av lågorna. Nedanför dig försvinner marken under moln och dimmor. Du har ingen aning om vad som väntar där nere.
Då hörs en röst ur djupet: "Hoppa. Jag tar emot dig!"
Och jag hoppar. Naturligtvis vet jag ingenting om vad som väntar mig därnere i molnen och dimmorna. Men jag hoppas.
Och vad har jag egentligen för val?