Makten och härligheten.

Finns det en speciell sorts makt i att frivilligt acceptera sin maktlöshet?
Jag vill så gärna tro det. I min föreställningsvärld är det just det som Jesus gjorde. Han gick in i vår mänskliga maktlöshet och accepterade att han också kunde utsättas för maktövergrepp, förtryck och förnedring. Utan att kunna, eller åtminstone utan att välja att, göra något åt det.
Fast han inte hade behövt.

Eftersom Gud är allsmäktig, hade han ju i princip bara behövt ruska på sig som en fuktig gås, och säga "äsch, nu vill jag inte vara med längre. Nu får det verkligen vara nog!" Så hade hans belackare och plågoandar flugit och farit all världens väg.

Men han gör inte det.

Han stannar kvar där han är; slagen, hånad, bespottad, torterad till döds, frivilligt. Och uthärdar. Uthärdar trots ångest, uppgivenhet och rädsla. Står ut i maktlösheten.

Och får så på det sättet något slags makt också över den yttersta maktlösheten.

Jag tänker att han gör det för vår skull.
För oss som egentligen inte har någon som helst makt. Men som så gärna vill ha kontroll och inflytande över allt och alla. I våra egna liv och i tillvaron.

Han visar oss på ett sätt att hantera vår situation och vår maktlöshet, där vi inte kan ändra något i sak, men där vårt sätt att förhålla oss blir till all skillnad i världen.

Med ett modernt ord kallas det acceptans. Men jag tycker att det låter så passivt.
Jag tror att det är mer krut i det än så.

Jag tror att det i uthärdandet av den absoluta maktlösheten, ryms en speciell styrka, en särskild sorts makt, som inget eller ingen någonsin kan ta ifrån oss. Kanske handlar det om att kunna värna vår egen integritet, vårt människovärde.

Jag har för mig att Eleanor Roosevelt har tillskrivits ett yttrande i stil med att "ingen kan trycka ned dig, om du inte låter honom göra det", och det kan låta överdrivet klämkäckt och hurtigt, men någonstans, längst bortom alla kränkningar och förnedringar, ligger det ändå något i det:

Du kan bli trampad på, du kan bli fråntagen all makt och möjlighet, men innerst inne har du själv en möjlighet att påverka hur du upplever din situation.

Och någonstans i förlängningen tänker jag att det kanske är det allra mest provocerande för de makthungriga och maktfullkomliga: att de, med alla sina maktmedel, ändå till slut inte helt lyckas kuva själen hos den (förment) maktlöse, utan att denne själv äger sina tankar, sina reaktioner och känslor, sin innersta frihet.
Allt det som är det som egenligen räknas.
Så har den mest maktlöse, i sin maktlöshet, den yttersta makten.
Och den mäktige är, i sin strävan efter ännu mer makt och kontroll, bunden av sitt eget maktbegär, den egentligen maktlöse, springande runt som en dansmus i ett meningslöst ekorrhjul, ständigt längtande efter nästa stegpinne.