Visst får man vara tacksam?

Denna vårvinter har inte liknat någon annan. (Vilken vårvinter gör egentligen det?)
Två nya arbeten och en stimulerande utbildning, parallellt med rudimentära försök att få mitt lilla företag på banan. Nej, jag kan väl inte vara riktigt klok. Medgives villigt. Har väl aldrig varit, men är det värre än någonsin nu?
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Mitt i kaoset är jag faktiskt mindre stressad än jag trodde möjligt.
Periodvis har jag väl ifrågasatt om jag egentligen klarar av det där läkarjobbet jag åtagit mig. Långsam, tvångsmässig och omständlig som jag är.
Men ändå; jag försöker ta en dag i taget, gilla läget trots. Jag gör så gott jag kan, och kanske får det vara nog. Det FÅR vara nog.
Och för det mesta lyckas jag också hålla fast vid den tanken och inte dras ned i hopplöshetens och självömkans bottenlösa träsk. Jag gör så gott jag kan. Och det är kanske inte bra, kanske inte ens tillräckligt gott nog, men det är det jag klarar av. Och jag jobbar på det. Dag efter dag.

Idag har vi haft studiedag med mitt team i psykiatrin. Timmar av livliga samtal om vårt arbete och hur vi kan förbättra det till gagn såväl för våra patienter som för oss själva. Mycket prat, många skratt. Olika åsikter, god stämning. Omsorg och högt i tak. Konstruktiva förslag och ömsesidig stöttning när inga lösningar synes inom räckhåll. We are in this together. Och vi gör så gott vi kan! Och allihop försöker vi få de bristande och otillräckliga resurserna att räcka så långt bara möjligt är, samtidigt som vi jobbar på att ej förtvivla inför det massiva lidande vi möter. För det är ju som vår enhetschef säger: av alla dem som remitteras eller söker sig till oss är det ju inte speciellt många som gör det "i onödan".

Varför ökningen då?
Mår människor sämre psykiskt? Ställer livet och tillvaron högre krav nuförtiden? Ställer vi själva högre krav på att ha ett gott liv? Förväntar vi oss bot och hjälp med allt det där som tidigare generationer fick acceptera, leva och dö med?
Och var går den bortre gränsen? Hur många karaktärsdrag och dysfunktionella personlighetsaspekter kan vi förvänta oss att få åtgärdade? När börjar det hela närma sig plastikpsykiatri? Alla stöpta i samma strömlinjeformade yuppieform. Eller den moderna (men ack så förhatliga) Svensson, om du vill.

Frågorna blir egentligen inte färre. Men reflektionen ger medvetenhet, och därmed,(åtminstone för mig) mer tillfredställelse och mindre uppgivenhet Och bara det är väl guld värt??
Med fler frågor än svar går vi vidare i vår kamp mot plågan och lidandet. Men vi delar vår strävan.
Och detta faktum gör oss starka.