Den där ilskan, och frustrationen. När man är så grymt irriterad på alla och envar, som kommer i ens väg. Alla de andra. De som inte förstår, inte tar hänsyn, utan bara kräver.
Vad handlar den om? Egentligen?
För inte kan väl det vara så att världen är befolkad enbart av idioter?
Nog handlar det om att mina behov och önskningar inte matchas av vad de kan ge?
Att de också är människor med behov och önskningar de med, precis som jag. Men att jag är så upptagen av min egen vånda att jag inte förmår se det. Se dem.
För nog är det så att när man till sist orkar lyfta blicken en gnutta, och se en annan människas synvinkel, då gungar hela mitt eget perspektiv till en smula. Då blir det uppenbara och självklara inte så helt tvärsäkert längre. Då kan det plötsligt finnas andra sätt att se saker, andra orsaker och faktorer till att folk beter sig som de gör, vilka jag inte upptäckt ännu.
Och istället för att fastna i besvikelse och bitterhet kan en liten gnutta nyfikenhet väckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar