Asocial

Samvaron med andra är tillvarons kitt. Det som håller vårt samhälle ihop.
Samhället är en nödvändig uppfinning eftersom vi människor genom århundradena och -tusenden blivit alltmer beroende av varandra. Vår tillvaro har blivit alltmer specialiserad. Skomakaren har koncentrerat sig på att göra skor. Och blivit bäst på det. Bonden har odlat grödan och mjölnaren malt den. Bagaren bakar bröd och sömmerskan syr kläder av det tyg vävaren framställt. Var och en  blir specialister på sin lilla del av samhällsbygget, av vår gemensamma tillvaro.  Kunde jag vara en eremit som odlade min egen mat och sydde mina egna kläder skulle jag inte behöva umgås med andra. Och inte behöva anpassa mig till deras önskemål och sätt att framleva sina liv.
Men så är det inte.
Jag är inte en eremit.
Jag lever ett sammanhang där jag är ömsesidigt beroende av en mängd andra människor. Jag beroende av dem, och de beroende av mig.
Så nödvändigt. Och så tröttsamt.
När jag var yngre trodde jag att mitt existensberättigande, min  möjlighet att få del i detta samhälle, var att vara andra till lags. Att göra och säga, att vara det de förväntade sig och önskade av mig.
Det var tröttsamt. Det som var jag, som möjligen kunde varit jag, förtvinade och försvann, under lagret av försök att vara till lags. För att få ett existensberättigande, för att ha rätt att finnas.
Jag jobbade hårt på det, var social och trevlig. Pejlade in alla andras behov, sträckte mig lite till för att räcka ännu längre....
Så gick det som det gick också. Sönder.
Under min tid på sjukhuset, och den långa perioden av sjukskrivning därefter, insåg jag att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Jag kunde vara död, och de flesta skulle inte notera skillnaden.
Inte ens alla dessa patienter vilka såg mig som deras personliga räddningsplanka, saknade mig speciellt när jag var borta. Satt ur spel. Jag var helt överflödig, onödig, ointressant och borta.

De enda som verkligen behövde mig var mina närmaste, den där mannen jag är gift med, och de två pojkarna, vilka nu är fullt vuxna män, men för vilka jag skulle gå genom eld och vatten. För vilka jag skulle ”sälja min själ till djävulen” ( fast just det skulle jag ju inte...). De tre. (Och ett fåtal till, syskonbarnen framförallt)  Inga andra.

Och på något sätt var det en så oerhört nyttig lärdom. Jag kan inte rädda hela världen, den vill inte ens bli räddad. Men jag kan finnas här i det lilla, med dem som är mina närmaste, och det kan, det får vara nog.
Så mitt behov av att göra alla glada, att vara alla till lags, att vara ”hela världens storasyster”, klingade av ganska påtagligt, och från att ha varit sååå trevlig, social och utåtriktad, har jag vad åren gått blivit alltmer av enstöring, som visserligen vill ha min familj omkring mig, men helst inte så många fler när jag är ledig. Inga fester eller stora tillställningar för mig. Stillsamt hemmamys är mer min grej.
Och kanske är det så att jag får allt socialt umgänge jag behöver genom mitt arbete? På jobbet träffar jag hela tiden massor med människor som jag måste förhålla mig till, lyssna på, samarbeta med, hela tiden. Och kanske blir det ganska ansträngande och tröttsamt i längden.
Jag har pratat med många andra i så kallade ”relationsyrken” som alltmer upptäckt att de, precis som jag, vad åren går, får ett allt större behov av ensamhet och tystnad när de är lediga.När de får välja själva.

Det betyder inte att vi inte tycker om våra arbeten, eller inte vill ha med människor att göra, bara att vi på vår fritid behöver vila från relaterandet och socialiserandet och gå vår egen väg. Nej, vi är inga eremiter, ingen av oss är eremiter, vi behöver varandra, vi vill leva i samspel med varandra. Men vi behöver ibland också vila från samspelandet, och bara vara, själva. Asociala.