Visst har jag påstått att ”verkligheten överträffar dikten”?
Just idag måste jag nog förstärka detta med en utsaga från en mig närstående person: ”skoja inte!”
Efter tre veckors semester i relativ fridsamhet kastas jag huvudstupa in i den cirkus som kan råda på min arbetsplats.
På något sätt är det som att det ackumuleras när jag är borta.
För att brisera första dagen jag kliver över tröskeln.
Ryggskott, ja, för all del, men med Ipren och Alvedon höll jag mig på banan hela dagen.
Ack, så trött, väl hemma. Men väl här.
Men vad gör man med alla dessa feltolkningar och önsketänkningar, såväl patienter som personer i den egna organisationen hemfaller åt? Vad gör man?
Nu är klockan tio över åtta. Vi har ätit vår middag och överväger en stund framför nyheterna, kanske blir det en ny statsministerpretendent....
Och sedan sover vi. Så mycket det går.
För att med nya krafter ta oss an cirkusen igen i morgon bitti.
Min andra (f.d.) ”högsta överordnade”, sade en gång på frågan vad hon skulle blivit om hon hon inte ägnat sitt liv åt den gärning som blev hennes :” kanske cirkusdirektör?, men det blev jag ju nästan ändå! ” (Caroline Krook, biskop emerita Stockholms stift)
Och lite så känner jag mig. Jag är ju inte övercirkusdirektören. Koncernchefen i cirkusväldet. Utan en liten mellanchef i denna surrealistiska verklighet jag uppfattar som min arbetsplats och mitt uppdrag i livet.
Men det gäller verkligen att försöka balansera på den smala linan, hålla huvudet kallt och ansiktet glatt när äggen haglar , och att lyhört försöka förstå vad auditoriet efterfrågar. Och ge dem det. Ge dem precis det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar