Bröllopet i Kana

27 januari 2007


Bröllopet i Kana. En välkänd och älskad berättelse från Jesu liv.

Man kan ju fråga sig varför den finns med i Bibeln egentligen.

Visserligen gör ju Jesus ett under. Ett högst påtagligt och ganska spektakulärt förvandlingsnummer kan man nog tycka. Ett bevis för att han är Guds son som är svårt att säga emot.

Men varför just det? Varför just då?
Det finns ju så många berättelser om de under Jesu gjorde.

Ofta har vi nog en benägenhet att fastna där, stirrande på allt det goda och det ädla Jesus gjorde. Vi blir lite förstummade. Han var så perfekt, så fantastisk. Räddade folk från sjukdom och död, återupprättade åsidosatta och förtryckta. Rörde sig i den sant filantropiska eliten.
Så långt från mig själv, från mitt liv och min futtiga verklighet. Så där utopiskt änglalik kan ju bara den vara som själv är gudomlig. Det är inget för oss vanliga dödliga. Vi rör oss i olika sfärer, Jesus och jag.

Vad bekvämt det skulle vara om jag kunde hålla Jesus så där ifrån mig. På armslängds avstånd. Och säga: men det är ju skillnad! Det måste ju vem som helst förstå! Jesus var ju Guds son. Helt omänskligt fantastisk! Gjorde allting rätt och möttes av massornas jubel. Inte kan man väl tänka sig att jag skall kunna göra som han. Det är väl ändå att förvänta sig lite för mycket!

Men tack vare berättelsen om bröllopet i Kana kan jag inte hålla Jesus så där lagom långt i från mig.
Här kliver Jesus in i min vardagliga verklighet. I ett sammanhang där det inte handlar om att göra stora hjältedåd, av livräddande eller genomgripande karaktär, utan om att gå in med den kraft och den förmåga jag har. Mitt i det sammanhang där jag står.
Om att försöka hjälpa till också i det futtiga och lilla. Inte bara när den stora olyckan inträffat och jag kan göra en storartad och bejublad insats, utan också när någon klantat till det lite grann och gjort en misslyckad beräkning.

Egentligen var ju Jesus inte speciellt intresserad av att hjälpa till på bröllopet i Kana heller. Han sade till att Maria att låta honom vara, men gick sedan motvilligt med på att försöka ge lite hjälp på traven. Och så kan jag också känna mig. Nej, jag vill egentligen inte. Kan ni inte låta mig vara? Men OK då, när ni nu tjatar så.....

Och jag tycker det är så skönt och befriande att Jesus gör så också. Att mitt i sin fantastiska gudomlighet och all sin ädelhet är han så påtagligt normal och mänsklig. Lite sträv och motig, över det han kanske betraktar som lite futtigt. Och det ger mig lite kraft, lite råg i ryggen; vi kanske inte är så vansinnigt olika; Jesus och jag.

Visst han är Guds son och kan göra fantastiska under, som att förvandla vatten till vin. Men han är också en vanlig människa, med fel och brister, svagheter och styrkor, precis som jag, som alla vi andra. Han lever under samma mänskliga villkor som vi.

Och kan han låna sig, och sin väldiga kraft, till det där lilla, och kanske till synes inte så fantastiska, så kan väl jag också göra det.
Så blir också jag uppmanad att ställa mig och min förmåga till andras hjälp och stöd. Även om jag kan tycka att det inte alltid är så väldigt ärorikt och tjusigt.

Så tack vare berättelsen om bröllopet i förmår jag inte hålla Jesus ifrån mig.
Vi lever samma liv. Under samma villkor. Jesus och jag. Det är befriande. Och uppfordrande. I samma andetag.