En månad kvar till jul

Idag är det den 24:e november. Exakt en månad kvar till jul.

Precis som den 24:e november 1993, för 14 år sedan.

Jag minns faktiskt inte längre om det var en tisdag eller en onsdag. Men jag minns att jag var primärvårdsjour i Västerås. Jag satt på Herrgärdets vårdcentral och hade väntrummet fullt av snuviga, astmiga och krassliga patienter vilka alla väntade på sin tur. Det var mycket attt göra och jag jobbade på ganska tappert.

Så knackar sköterskan på dörren och säger att jag har telefon. Det är min bror som meddelar att pappa fallit ihop på den kurs han var på och nu förts medvetslös till Nyköpings lasarett.
Och det är illa.

Innan jag har fått tag på en annan läkare som kan gå in och fortsätta jourandet i stället för mig
känns det som en veritabel evighet. Och väl iväg i bil på novembermörka småvägar genom Sörmland tror jag aldrig jag kommer fram. Halvvägs ringer jag till intensiven i Nyköping. "Kör försiktigt, vi gör så gott vi kan" säger sköterskan. "Ta hand om min pappa. Jag tycker om honom" svarar jag, och vet att det naturligtvis inte påverkar vare sig insatserna eller utgången, men något måste jag få vädja med. Och hela tiden ber jag: "Gode Gud, låt min pappa leva", medan de snöpudrade vägrenarna fladdrar förbi i mörkret."Låt min pappa leva".

När jag äntligen kommer fram till Nyköping är det naturligtvis för sent. Min pappa ligger där blek och död. Och jag gråter mot hans axel.

Den natten tillbringar mamma och jag på Esso motorhotell i Nyköping. Ingen av oss sover. Våra kroppar är lika mycket i uppror som våra själar, och vi springer i skytteltrafik till hotellrummets toalett.

Dagen därpå får vi se honom igen. Lika blek, lika tyst och död som kvällen före. Och till sist lämnar vi Nyköping bakom oss och kör i var sin bil upp mot Stockholm.

Lella och barnen har kommit från Västerås när vi kommer till Tyresö.

För en gångs skull hade jag i mycket god tid ordnat en julklapp till min pappa. Jag hade låtit fotografera av och göra iordning ett foto av hans farfar och farmor. Inramad och klar låg paketet där redan en hel månad före jul. Nu fick jag ge fotot till min bror istället.

Och ingenting är nå'nsin mer som förut.