När någon läser

Hon hade läst min blogg, sade hon. Vartenda inlägg. Och rummet gungade till lite.
VAD hade jag egentligen skrivit? Något olämpligt? Något VÄLDIGT olämpligt?
Nåväl, lugnade jag mig. Det här hade jag ju tänkt över tidigare.
Sannolikheten att någon skulle vilja läsa min blogg hade ju känts ganska liten. Och samtidigt hade det ju alltid funnits en risk, eller kanske till och med en förhoppning (?), att någon ändå gjorde det.
Mycket i bloggen handlar ju om mitt behov av att få ge uttryck för mina tankar och åsikter i olika avseenden, ganska personligt, men inte så jätteprivat. Några andra inlägg hade jag skrivit efter extra noggrant övervägande. De var mer privata, handlade om mig själv, och mer specifikt, min egen erfarenhet av psykisk ohälsa.  Det var inte lätt att skriva om. Att lämna ut mig på det sättet. Och samtidigt ett av de områden jag länge tyckt varit viktigast, som pockar på, och känts angeläget att få vara öppen med.
Så det var ett mycket medvetet och avsiktligt, om än ganska svårt val.
Redan när jag som 19-åring avbröt mina gymnasiestudier ”pga sjukdom”, fick jag  inpräntat i mig, att den sjukdomen inte gick att prata om. Den var hemlig och farlig. Om det kom ut kunde det förstöra min framtid. Kanske skulle jag inte kunna bli läkare.  Så jag höll tyst. Mörkade och fixade, hittade på ursäkter och undanflykter. Och förnekade. Förnekade till och med inför mig själv....nonchalerade och bortförklarade det jag brottades med. Livrädd att ”avslöjas”.
Samtidigt tror jag jag kände en extra stor förståelse för mina psykiatriska  patienter och deras lidande. Inte nog med att man har sina egna demoner att brottas med, man blir också utpekad och stigmatiserad av att man överhuvudtaget är sjuk. Faran i  att bli betecknad som en ”psykiskt sjuk” var ju uppenbar och tydlig, överallt i samhället betraktades personer med dessa svårigheter som avvikande och närmast otillräkneliga. Nästan oavsett vad man drabbats av.
Samtidigt vet jag ju, att man kan komma igen. Även om man mått rejält dåligt, varit tvungen att ”stiga av banan” för en tid, kan man återhämta sig och få ett gott liv. Jag vet det, jag har vetat det länge, jag är själv ett levande exempel på det (jag har utbildat mig, gift mig och fått barn efter att jag första gången insjuknade).

Och det stör mig ofantligt att denna stigmatisering av personer med psykisk ohälsa fortfarande gör sig gällande.  Det är ju inga ”speciella”, ”konstiga” människor som drabbas av psykisk ohälsa, utan ”vanliga” människor. Alla och envar, ungefär som du och jag. Och visst, det har blivit mycket bättre sedan jag var ung, men ändå finns den där, föreställningen bland många, att har du varit psykiskt sjuk är du inte riktigt att räkna med.

När jag därför många år senare återigen drabbades så svårt att jag fick ”stiga av banan”, var det ett nederlag , ett trauma, av magnifika mått. Här hade jag kämpat på, under så många år, och ändå till sist blivit tvungen att kasta in handduken. Så rädd, så rädd som jag var då, att helt bli ställd utanför all mänsklig gemenskap har jag aldrig, varken förr eller senare, varit. Känslan av utanförskap, av stigmatiseringen var nästan värre än själva sjukdomen.

Och det tog ju sin tid, flera år, innan jag återigen återhämtat mig tillräckligt för att finna fotfästet igen, men nu hade jag bestämt mig för att åtminstone inte längre  stillatigande bidraga till tystnadskulturen och hemlighetsmakeriet längre. Om inte vi alla ”vanliga”, (till synes) ” välfungerande ” människor vågar prata om vår egen psykiska ohälsa, hur skall vi då någonsin komma tillrätta med den uppdelning i ”psykiskt sjuka” och ”psykiskt friska” vi människor så gärna ägnar oss åt?

Problemet är att jag blivit avrådd. Inom professionen har välmenande kollegor och chefer avrått mig att vara öppen med denna fråga. Naturligtvis för att de är måna om att jag inte skall råka illa ut, att folk inte skall börja betrakta mig som en ”psykiskt sjuk” , eller ”psykiskt skör” person, och inte acceptera mig som tidigare. Men det är ju just detta som är den gordiska knuten, paradoxen, det olösliga problemet. Genom att inte våga utsätta oss för risken att folk får omvärdera sin bild av oss, bidrar vi till tystnaden och stigmatiseringen, som är grunden och upphovet till det hela! Ett självförstärkande dilemma, som jag vägrar att bidrag till längre!

Jag vill bryta den onda cirkeln. Jag vill att människor skall få veta att man kan må bra efter psykisk sjukdom. Att de skall  kunna få hoppas på goda och meningsfulla liv inom en mänsklig gemenskap.
Jag har fått det. Man kan få det!

Och det vore snålt, ogint och egoistiskt att behålla denna kunskap för sig själv.
Tycker jag.