Aklejan växer vild i norra Halland. Inte massivt på något sätt, men som ett skört uppdykande ogräs, som tränger fram med en liten kaskad på de mest oväntade ställen.
Jag försöker för det mesta låta dem stå där de valt att rota sig, men några går alltid av när jag skall klippa gräset så här på försommaren. Dem tar jag in och sätter i mormors fina vas, aklejavasen, som passar så bra till några enstaka vackra blommor. Och som min mormor alltid hade just akleja i.
Jag hoppas jag kan få pojkarna att förstå att så länge detta hus är i vår familj, och så länge ännu aklejavasen är hel, vill jag att de sätter några blommor i den. Till mormors, och till mitt, minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar