”Stängt mellan hägg och syren”. Det berömda uttalandet av en livsnjutande skomakare. Han såg naturen i sin allra skönaste tid, och bestämde sig att inte låta den gå honom förbi.
I kyrkliga kretsar talar vi ibland om pingstnovenan. De nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och pingst. Den tid då lärjungarna sett sin Herre och Mästare fara ifrån dem, upp i himmelen, och innan den heliga Anden, hjälparen, ännu kommit till dem. En så märklig tid. Fylld av övergivenhet och förhoppning. På en och samma gång. Vilket prov deras tillit och förtröstan utsattes för. Och vilken glädje när pingsundret sedan inträffade.
Pingsnovenan inträffar ofta ”mellan hägg och syren” och är en mycket vanlig tid att dra sig tillbaka, reflektera över sin situation, och hoppas på ett under. En vanlig tidpunkt att åka på retreat.
I många år har jag valt att ta min semester under denna period. Det är oftast ett mycket bra val.
Så även detta år, även om min pingstnovena i år inleds med en begravning.
Det är svårt, och märkligt, när långa relationer kommer till sitt slut.
Min svärmor Brita, som jag känt i 40 år, och som varit en så god vän, ett ovärderligt stöd, lämnade oss för en månad sedan. Det är tomt och sorgligt, men samtidigt lite fint och hoppfullt att vi får begrava henne i Kristi Himmelsfärdstid, när allting är som vackrast. Vi skall sjunga hennes favoritpsalm ”En vänlig grönskas rika dräkt” när vi tar farväl av henne på fredag.
Och mitt i detta övergivna och vilsna tillstånd får vi sedan göra som lärjungarna i Jerusalem, försöka hålla fast vid tro och förhoppning att ett under kan ske, och att vi får ses igen. I någon form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar