”Psykiatrin skulle rädda hens liv. Men de gjorde inte sitt jobb. Så hen är död.”
Hur många gånger har jag inte hört dessa ord. Läst dem. Våndats över dem.
Det är alltid ”psykiatrins fel”. Aldrig sjukdomen. Aldrig omständigheterna. Aldrig livet.
Vet ni hur tungt det är att bära detta ansvar?
Att alltid vara den som gjort fel när någon tar sitt liv?
Att tvingas bära någons liv i sina händer, när den det handlar om inte ens vill överleva?
Att behöva tvinga någon leva, mot deras vilja?
Och när man inte tvingat tillräckligt mycket, då har man gjort fel.....
Eller, då man inte löst det olösliga problemet att göra någon levnadsglad och lycklig, där det kanske inte ens finns förutsättningar för det.
För då borde jag ändrat förutsättningarna. Gjort den sjuke frisk, givit den ensamma vänner, ordnat en perfekt bostad och ett intressant och välbetalt arbete åt den som saknade det.
För visst är det min skyldighet att ordna allt? Att kunna trolla.....
Jag minns när jag bestämde mig att jag inte förmådde arbeta som läkare längre. När jag dignade under kraven och förväntningarna så jag inte orkade stå upp. Utan lade mig platt.
Visst, det handlade inte bara om omvärldens förväntningar, utan också om mitt behov av att leva upp till dem. Och den oförmåga därvidlag jag kände.
Den massiva otillräcklighet som överväldigade mig.
Och när jag kom tillbaka till psykiatrin. Fast besluten att stå ut, och överleva trots att jag inte klarade att rädda alla, att bota dem, utan kanske bara hjälpa lite. Och försöka trösta. Eller åtminstone våga stå kvar. I bedrövelsen.
För det är nog inte möjligt att ”rädda” riktigt alla (det är ju faktiskt svåra sjukdomar vi behandlar, sådana som förändrar människors hjärnor, och deras sätt att tänka), och när vi ”misslyckas”, när det trots alla våra ansträngningar inte går, så måste vi som jobbar med det här, i psykiatrin, ändå orka resa oss och gå vidare. Vi kan inte riktigt kosta på oss att själva gå under, när vi misslyckats så. För vem skulle i så fall försöka arbeta med att rädda nästa? Och nästa? Och nästa?
3 kommentarer:
Minns att du alltid sa ”att du tar mig på allvar” och ”litar på vad jag säger”. Jag önskar läkaren på den avdelning jag befann mig då, hade sagt samma sak till min vän. Men de gjorde hon inte. Hon gjorde narr av honom, liksom resten av personalen. Skrattade åt. Lyssnade inte på smärtan. För lyssnat, ja Karin, det är det enda jag begär att psykiatrin hade gjort.
Det är sorgligt. Och djupt beklagligt. Ingen förtjänar att skrattas åt. All smärta skall tas på djupaste allvar.
Men kanske kan man trots allt, ibland, skratta tillsammans med varandra?
När allvaret annars blir så stort att det riskerar att övermanna oss alla?
”Retas”. K
Att få skratta med dig Karin är bästa. Du liksom lockar fram det men sedan blir jag generad för att jag inte riktigt förstår om det är okej att skratta. Jag har ju förbjudit mig själv det sålänge. Blundar lite men ser dig i ögonvrån. Det är bra, för som du säger. Det är ju så tungt mest hela tiden annars och så mycket ångest.
Skicka en kommentar