Rädslor

Rädslor. Alla dessa rädslor.

Ända sedan jag var ett litet barn har jag varit rädd. Rädd för så mycket konstiga saker att jag aldrig vågade berätta om dem för någon.  Jag förstod ju att de inte skulle förstå. Och inte försöka trösta, eller lugna. Utan snarare häckla och håna mig. I min personbild, den jag skulle leva upp till fanns inget utrymme för rädsla. Min tilldelade roll var att vara den trygga, och förståndiga. Då fanns det inte plats för irrationella rädslor.
Så jag berättade aldrig om ormarna under sängen, mördarna i garderoben eller alla gifter jag fick i mig genom att ta i olika orena saker. Jag berättade inte heller om min övertygelse att jag led av en obotlig sjukdom, som inom nå’t år eller så skulle medföra min död. När jag var utbytesstudent i Kalifornien grät jag över att jag var tvungen att dö i en jordbävning långt hemifrån, bara för att jag inte vågade berätta hur rädd jag var. Så jag skulle få åka hem. Varje gång jag suttit i ett flygplan har jag varit övertygad om att det skall störta. Men jag har inte pratat om det.
Rädsla fanns nämligen inte i den känslorepertoar som var mig tilldelad.
Den enda rädslan jag inte kunde förneka var den för höga höjder. Då låste sig kropp och själ helt och hållet. Förnekandet fungerade inte, motoriken tog över reaktionen. Benen bar inte längre, hela kroppen skakade, jag kunde inte tänka, än mindre tala. När jag konfronterades med höga höjder var inte rädslan teoretisk och möjlig att förneka, då tog de rent fysiologiska reaktionerna över fullständigt.
Men förståelsen för denna min ”svaghet” var låg. Den typen av svaghet var inte något jag kunde ägna mig åt. Låg inte inom min förväntade sfär. Egentligen gjorde väl ingen svaghet det.....

När jag blev äldre förflyttades min rädsla till att omfatta barnen. Vad allt skulle inte kunna hända dem? Hur många gånger har jag inte begravt de där två pojkarna, helt övertygad om att aldrig få se dem i livet igen.

Successivt har väl rädslorna klingat av. Utan att jag egentligen märkt det har de blivit svagare. Och till slut nästan försvunnit.

Om det är den undermedvetna samlade erfarenheten att allt det jag var rädd för aldrig inträffade, eller den krassa vetskapen att jag även i realiteten lever mycket närmare döden nu, och att den faktiskt kan stå bakom varje knut, vet jag inte, men det är så mycket lugnare att bara behöva leva för en dag i taget. Och ta emot livet som det kommer.