Långfredag

 Tillika mammas 86-årsdag.

Jag försöker fixa och dona som inför en vanlig förelsedagsmiddag och påskfirande. Men kroknade. Blir trött och behöver pusta mellan varven. Sååå trött. Så osannolikt trött.

Borde städa och plocka i ordning. Men har varit och handlat. Och orkar plötsligt ingenting mer.

Jag antar att det får vara så. Även om det är frusterande.

Högt vatten i havet. Eller lite strand. Beroende på hur man ser det. Men det ser ut att vara precis nedanför mina fötter när jag sitter i min fåtölj. Och det är gott.

Visst vore det enkelt

Visst vore det enkelt, och faktiskt rimligt, att be, ”gånge denna kalk ifrån mig”. Och så många gånger har jag det på tungan, har jag sånär tänkt det, bett det. Och som sagt, ingen skulle säker klandrat mig för det. Men jag försöker verkligen, leva i överlåtelse och tillit, och i stället säga ”ske din vilja”, och så med tillägget ”ge mig kraft, mod och styrka” vad än må möta mig. Och jag menar det verkligen, Herre, fast jag är rädd.

På något sätt känns livet slut redan, fast det inte alls är säkert så. Kanske kan jag få många år ännu. Kanske kan jag få uppleva ett barnbarn, eller två. Samtidigt som den stora tröttheten drabbar mig. Tomheten. Har jag jag faktiskt mer att ge? Eller är det över nu?

Det liv jag fick, för att göra något slags nytta på denna jord.

Eller är det sorgen och tröttheten som alltemellanåt tar över?

Vi är i Frillesås. Tack och lov. Älskar det här stället. Även om jag av och till drabbas av tanken att de är de solmättade dagarna på stranden i vattenbrynet, som naket förskolebarn, som faktiskt givit mig melanomet.Men så påminner jag mig PAD-svaret: låggradig solar elastos . Kvittot på att det egentligen inte är solexponering  som är boven. Utan att detta är ett av de melanom man drabbas av ändå.

Det är verkligen så jättemycket jag gjort fel

 Det är verkligen så jättemycket jag gjort fel. Ätit för mycket, stressat för mycket, förmodligen druckit för mycket, motionerat för lite. Massvis med dödliga sjukdomar det skulle kunna förorsaka.

Så drabbas jag av malignt melanom!

Typ den enda sjukan jag inte riktigt ”förtjänat” -  livet är konstigt.

Jag har aldrig solat speciellt mycket, inte haft tålamodet, inte tyckt det var viktigt nog…..

Det är verkligen konstigt.

Och återigen ett bevis för att vi aldrig kan förutsäga vad som kommer att ske.

Människan spår. Men Gud rår.

Normalitet

 Lördag morgon. En blek sol tittade fram en stund. Känns lite mer rimligt idag. Kanske en kort promenad om vädret håller sig. Utflykt till centrum för att lämna kängor till skomakaren(blixtlåsbyte) och köpa batterier till blodtrycksmätaren. Livet återgår till något slags (fiktiv?) normalitet.

 Eller så finns det ingen normalitet, utan en kaotisk virvel av kastande mellan olika öar i tillvaron, helt utan inbördes samband?

Jag som ändå tyckte att mitt liv blivit lite mer helt, och sammanhållet, vad åren gick, tumlar återigen runt som i en tvättmaskins olika turer.

Nåja, det är väl så livet är. Ständigt föränderligt och oförutsägbart.

H och E var på ultraljud i onsdag. Ett knappt två cm långt embryo växer i hennes livmoder. Ett litet lingon. Ett hopp om framtiden. Och mina ögon fylls av tårar.

Och nu återstår väntan

 Och nu återstår väntan. Hur de kan behöva tre veckor för att analysera proverna överskrider min fattningsförmåga, men förmodligen är det begränsade resurser som är den avgörande faktorn. De måsta ha folk som som tittar i mikroskopen. Hur mycket av detta som kan göras med dataanalys med hjälp av AI vet jag inte, med det vore väl en rimlig verksamhet där AI skulle kunna göra stor och avgörande nytta för oss människor. Men vi är väl inte där än.

Nåväl, utvidgad operation gjordes igår. Hela vänstra skinkan känns som ett öppet sår, fast jag vet att det är sytt, och stramar och värker. Men Alvedon hjälper. Ljumsken, där lymfkörtlarna satt ger mig mindre bekymmer för närvarande. Där får vi väl se hur det blir, lite på sikt. Med lymfavflöde och det hela.

Precis som om livet vore som vanligt

 Man tror det inte, men dagarna kommer och går precis som om livet vore alldeles som vanlig, och ändå inte.

Blödigheten, lättrördheten och den magnifika tröttheten/utröttbarheten är ny och annorlunda. Och nya sjukvårdsbesök avlöser varandra. Mest varje dag. 

Min tillvaro fylls av att vara patient.

En så ovan situation.

En ond dröm

Jag vaknar. Den onda drömmen är fortfarande där. Det är ingen dröm. Det är på riktigt.

O och C åt middag här i går.  En fin stund tillsammans, känslosam, men inte jobbig. Jag är så tacksam över barnen. Mina stora pojkar, som ju egentligen inte är barn, utan  medelålders män. Men så fina.

                                                                                                   ❤

Men nu är det en annan dag. Yet another Day. Och vi skall ge oss av till Ornö.

Ja, så blev det min tur

Ja, så blev det min tur. Som det ju måste bli. Förr eller senare. Hade väl gärna sett att det blev lite senare. Men inte heller detta råder man över. Jag har ju också, kanske lite morbidt, ibland undrat vad som skulle ända just mitt liv.

Nu har jag ett ganska bra förslag.

Sover trots detta ganska gott om natten.

Unnade mig lite Imovane första veckan eller så, men inte lidit av någon större sömnlöshet eller nattlig ångest.

Idag på förmiddagen, morgonen, till min andra kopp kaffe, fladdrade det till lite i bröstet. Men det kan ju hända att jag skall försöka hålla kaffekonsumtionen nere nu. För att inte i onödan spä på min tachycarditendens.

Men blödig är jag, gråtmild, långt bortanför mina vardagliga gränser. Ibland räcker med att tänka på mina pojkar, eller lilla Frost-lingonet,för att underläppen skall börja rycka och ögonen svämmar över av tårar.

Men man får ta en dag i taget.

Gårdagen är förbi

Morgondagen har du ej sett

Men idag hjälper Herren

Och idag skall jag göra vegetarisk lasagne att bjuda O och C på, när de kommer över på en tidig middag innan de skall ut på födelsedagsfirande för någon vän här i Tyresö, som fyller 35.

Och jag är rik.

M skickar blommor och finner sig i lite styvmoderligt chattande, fast jag vet att hon vill prata i telefon. Eller ännu hellre live. Och mamma sänder E med tulpaner och gelehjärtan och accepterar också min vädjan om att slippa prata.

Prata är nämligen inte vad jag, varken vill eller orkar, göra. börjar lätt gåta och känner mig trött, sårbar och känslig. Men med pojkarna är det en annan femma. En helt annan sak. Dem vill jag helst ha här hela tiden. Men dem behöver jag inte ”prata med”, inte underhålla eller vara trevlig inför. Det räcker långt med vanlig trygg kärlek och tillit. Jag är så tacksam för dem.

Och för den där mannen jag sånär vuxit ihop med. Lella, som inte heller pratar, men som suckar så djupt att mitt hjärta brister. Då kryper jag ned intill honom i sängen, och vi båda slappnar av, och somnar en stund. Mitt på dagen.

En helt annan resa

 240308

Den sista dagen jag formellt var anställd som läkare inom Psykiatri Södra upptäckte jag några blodfläckar i trosan. Baktill på vänster sida, En inflammerad talgkörtel, ”en bobba” tänkte jag….

På söndagen, en knapp vecka senare var bobban kvar och när jag tvättade mig i duschen gick något sönder, och började blöda. Mycket. Inget var. Mycket blod. Ingen vanlig bobba.

Jag bad Lella titta. Lite känsligt ställe, även för ens make, att inspektera, långt ned, långt in på skinkan, nära analöppningen. 

Och jag som alltid skämts över min kropp och försök dölja den, också för Lella, fick ge mig. Han tog ett kort.

Och då såg jag det. Malignt melanom! Som blöder. Inte bra.

Vart vänder man sig? Vårdcentral? Hudmottagning? Trots att jag är läkare hade jag ingen aning.

Nåväl, med stöd av sjukvårdsupplysningen ringde jag nästa morgon till min vårdcentral, dit jag fick komma några timmar senare.

Doktorn där var inte så övertygad som jag - ”kunde ju vara ett hemangiom ” men de nybildas väl sällan när man är 65?! Men skrev  i alla fall en akut remiss till hudmottagningen i Sickla, där jag nu varit tre gånger. Igår fick jag PAD och diagnos på ”bobban ” de exciderat : malignt melanom, rejält djupt, som vuxit länge och ulcererat. Massa positiva markörer (positiva=ja, det är cancer) och tecken på intensiv celldelning. En riktigt giftig rackare alltså.

Sedan dess har allt varit upp och ner. Gråter och planerar min begravning, omväxlande med jävlar anamma- nu skall vi bygga hus för barnbarnen på Frillesås. 

Barnbarnen? Barnbarnet?

Ett lingonstort embryo som planterats in i H’s livmoder för en knapp månad sedan, efter mycket kämpande och som resultat av IVF och nedfrysning, men som just nu är fullt kapabel att ge sin blivande mor graviditetsillamående av rang. Tråkigt för H, men krabaten, lille ”Frost” lever tydligen just nu.

Och samtidigt ser jag döden torna upp sig för mig själv. Alldeles för tidigt. Inte nu. Jag vill ju leva ett tag till.

Mina pojkar är fantastiska, alla tre, och finns här kärleksfulla vid min sida men den här kampen måste jag ju, till syvende och sist ta själv. Och visst kommer jag förlora, det gör vi ju alla. Men inte riktigt än, snälla….

Remiss har nu skickats till plastikkirurgen på NKs. Förhoppningsvis hör de av sig i början av nästa vecka. Utvidgad excision och körtelutrymning är väl vad framtiden bjuder. Därefter, vet vi inte.

Ledsen är jag, över barnbarnet jag hoppats få träffa, över tågluffen som inte blev av, den fina pensionstiden vi skulle fått tillsammans, men som nu, i bästa fall, blir söndertrasad av sjukvårdsbesök, behandlingar och praktiska svårigheter. 

I ett något bistrare scenario får Lella 25 års ensam pensionärstillvaro som änkling. Jag unnar honom inte det, han skulle nog inte må bra av det. Men han får väl skaffa en hund.

Konstigt nog har jag inte ännu haft någon ”konflikt med Gud”, utan trots allt kunnat vila korta stunder i ”ske din vilja”, och ” ge mig kraft och mod i detta” snarare än ”gånge denna kalk ifrån mig”.

Jag drabbas av livets flyktiga meningslöshet, men kan ändå landa i att jag satt två fina pojkar till världen, och nog ändå hjälpt en och annan medmänniska i min dagliga gärning. Både som diakon och som psykiater. Så helt förfelat har det väl inte varit ändå.

Och den dagen det blödde första gången ”dansade draken”…..jag hade tre omgångar flimmerskotom efter varandra. Tog hela dagen. Aldrig hänt förr. Konstigt.