Ja, så blev det min tur. Som det ju måste bli. Förr eller senare. Hade väl gärna sett att det blev lite senare. Men inte heller detta råder man över. Jag har ju också, kanske lite morbidt, ibland undrat vad som skulle ända just mitt liv.
Nu har jag ett ganska bra förslag.
Sover trots detta ganska gott om natten.
Unnade mig lite Imovane första veckan eller så, men inte lidit av någon större sömnlöshet eller nattlig ångest.
Idag på förmiddagen, morgonen, till min andra kopp kaffe, fladdrade det till lite i bröstet. Men det kan ju hända att jag skall försöka hålla kaffekonsumtionen nere nu. För att inte i onödan spä på min tachycarditendens.
Men blödig är jag, gråtmild, långt bortanför mina vardagliga gränser. Ibland räcker med att tänka på mina pojkar, eller lilla Frost-lingonet,för att underläppen skall börja rycka och ögonen svämmar över av tårar.
Men man får ta en dag i taget.
Gårdagen är förbi
Morgondagen har du ej sett
Men idag hjälper Herren
Och idag skall jag göra vegetarisk lasagne att bjuda O och C på, när de kommer över på en tidig middag innan de skall ut på födelsedagsfirande för någon vän här i Tyresö, som fyller 35.
Och jag är rik.
M skickar blommor och finner sig i lite styvmoderligt chattande, fast jag vet att hon vill prata i telefon. Eller ännu hellre live. Och mamma sänder E med tulpaner och gelehjärtan och accepterar också min vädjan om att slippa prata.
Prata är nämligen inte vad jag, varken vill eller orkar, göra. börjar lätt gåta och känner mig trött, sårbar och känslig. Men med pojkarna är det en annan femma. En helt annan sak. Dem vill jag helst ha här hela tiden. Men dem behöver jag inte ”prata med”, inte underhålla eller vara trevlig inför. Det räcker långt med vanlig trygg kärlek och tillit. Jag är så tacksam för dem.
Och för den där mannen jag sånär vuxit ihop med. Lella, som inte heller pratar, men som suckar så djupt att mitt hjärta brister. Då kryper jag ned intill honom i sängen, och vi båda slappnar av, och somnar en stund. Mitt på dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar