Visst vore det enkelt, och faktiskt rimligt, att be, ”gånge denna kalk ifrån mig”. Och så många gånger har jag det på tungan, har jag sånär tänkt det, bett det. Och som sagt, ingen skulle säker klandrat mig för det. Men jag försöker verkligen, leva i överlåtelse och tillit, och i stället säga ”ske din vilja”, och så med tillägget ”ge mig kraft, mod och styrka” vad än må möta mig. Och jag menar det verkligen, Herre, fast jag är rädd.
På något sätt känns livet slut redan, fast det inte alls är säkert så. Kanske kan jag få många år ännu. Kanske kan jag få uppleva ett barnbarn, eller två. Samtidigt som den stora tröttheten drabbar mig. Tomheten. Har jag jag faktiskt mer att ge? Eller är det över nu?
Det liv jag fick, för att göra något slags nytta på denna jord.
Eller är det sorgen och tröttheten som alltemellanåt tar över?
Vi är i Frillesås. Tack och lov. Älskar det här stället. Även om jag av och till drabbas av tanken att de är de solmättade dagarna på stranden i vattenbrynet, som naket förskolebarn, som faktiskt givit mig melanomet.Men så påminner jag mig PAD-svaret: låggradig solar elastos . Kvittot på att det egentligen inte är solexponering som är boven. Utan att detta är ett av de melanom man drabbas av ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar