Tro mig eller ej, men har sitter jag mitt i natten pa ett klosterhotell i Rom och knackar pa deras dator! Det ar darfor det blir sa ont om prickar over alla vokaler. Men ni kan val gissa lite, tanker jag.
Vi kom fram till Fiumcino vid utsatt tid kl 13.35 i eftermiddags men sedan borjade det......
Forst forsvann en barnvagn, och sedan en hel buss. En vaska blev klamd sa den inte gick att oppna och sa oste regnet ner och vi satt kvar pa Fiumcino och drack kaffe......
Vi missade Peterskyrkans oppettid och vandrade vidare ned mot sta'n for att fa lite middag. Men det var naturligtvis alldeles for tidigt! Vad gor italienarna om de blir hungriga mellan fyra och sju?? Dricker en espresso??
Hur som helst lyckades Paul lirka in oss pa en restaurang som nog i princip inte riktigt hade oppnat annu och vi at en god och mycket trevlig middag. De unga och hurtiga drog darefter ut pa sta'n (och dar ar de annu) medan vi aldringar (eller na't) gick hem och avslutade dagen med aftonbon i hotellets konferensrum.
Med tanke pa alla dessa struligheter borde man val vara lite missmodig, men livet ar forunderligt; pa nagot satt tror jag alla kanner sig tillfreds och valdigt nojda och glada.
Peterskyrkan finns kvar i morgon bitti. Och kanske skiner solen da. Darefter bar det av till Assisi--Ah, vad skont det skall bli!
3 kommentarer:
Å - hälsa Assisi!! Det är inte utan att jag avundas Dig. I Italien är inte bara den Eviga Staden evig, utan det mesta är evigt. Varför blir man eljest så bergtagen av detta land? I mitt fall bidrar nog de italienska generna, men det ymnighetshorn som Italien erbjuder, trots alla sina praktiska brister, förmår nog ge de flesta upplevelser att leva av, så länge livet varar. / Thomas
Barnvagn? Hade ni småbarn med på resan?
Lilla Clara Westerlund (med familj) var med på resan och knep alla nunnornas hjärtan. De två övriga barnen var Isak och Patrik, luffarschacksspelande pojkar i elvaårsåldern. Jag tror de hade en ganska bra resa de med....
Skicka en kommentar