Visst tyck gärna att jag ältar......men plöstligt kom verkligheten i kapp mig. Två dagar kvar av september, sedan går jag ned på halvtid i församlingen för att prova på att arbeta som läkare i psykiatrin igen. Tre månader har de givit mig. Till jul skall jag veta "vad jag vill bli när jag blir stor", och då måste jag välja. Inga halvmesyrer här inte. Skall jag vara läkare vill de att jag skall satsa fullt ut, annars får jag säga upp mig. Att tro att jag skulle kunna kombinera läkeri och diakoni var tydligen bara en from förhoppning. Åh, jag är en typisk velpotta: vill både äta kakan och ha den kvar. Det vill säga: mitt engagemang för människor med psykiska svårigheter är starkt. Jag har en mångsidig erfarenhet och ganska goda (om än något ringrostiga) kunskaper. Min förhoppning var att kunna använda dessa i mitt arbete som diakon. Det har väl inte riktigt blivit så--i varje fall inte ännu, så nu tänkte jag "stärka upp" min kompetens inom detta mitt "specialområde" genom att fylla på med lite "läkeri", innan det gått ännu längre tid och chansen att "komma tillbaka" gått slutgiltigt förlorad. Men att bli läkare igen, på heltid, hade jag liksom inte riktigt tänkt mig.....Hmmm, lite tufft känns det. Men jag tycker ändå att jag måste prova.
Annars kanske jag ångrar mig senare. Men kanske har det verkligen gått alldeles för lång tid redan? Kanske riskerar jag bara att göra mig själv och andra människor besvikna?
Samtidigt envisas jag med att tro att det kommer att dyka upp något. Jag kommer hitta en plats, en uppgift där mina psykiatriska kunskaper och mitt diakonala uppdrag går att kombinera. Jag är ganska säker på det. Jag vill ju gärna tro att det var det som var meningen.....
3 kommentarer:
I varje fall tycker inte jag att Du ältar. Det är klart att Du måste få tänka högt i så viktiga ting. Min Pappa, som kombinerade präst- och psykoterapeutyrket (skolad av framförallt Poul Bjerre, tillhörde aldrig S:t Lukas) sade ett par år innan han gick bort (liksom Din Pappa långt i förtid): "Det är två ting som absorberar Dig: teologin och musiken. Se till att Du i Ditt liv får utlopp och användning för bådadera." Och jag fick ju det - på mitt vis.
Du kan också vara förvissad om att beredda gärningar väntar också på Dig, gärningar där Dina båda identiteter och kunskaper, som diakon och som läkare/psykiater, kommer att kunna smälta samman till ett fruktbart helt. Lägg allt i Guds hand och fullfölj Din vandring med tillförsikt. / Thomas
Jag tycker mig se en sådan plats nära mig...
Jo jag vet. Och jag var ju till och med på intervju hos domkapitlet angående tjänsten hos er innan jag bestämde mig att jag måste ta denna chansen att prova psykiatrin igen. Och då vore det orätt att hålla er på sträckbänken. Det hade verkligen varit mitt jobb, det håller jag med om, och det var med stor sorg i hjärtat jag tog tillbaka min ansökan, men timingen var lite för komplicerad. Hoppas ni får tag på en bra person, annars har ni väl mig på porten igen om något år eller så........
Skicka en kommentar