Söndagsångest.

Åter i vardagen (fast det ännu är söndag) drabbas jag av något slags akut ruelse:
Vad är det för vansinnigheter jag ger mig in på??
Att återvända till psykiatrin, fast jag vet att det är ännu värre där än när jag senast jobbade!
Efter så många år.
Det måste ju för farao vara hybris att inbilla sig att jag skulle kunna ha en chans att göra någon slag nytta över huvudtaget. Ganska förmätet.
Jag kommer bara göra bort mig.
Varför utsätter jag mig för det här?
Jag måste var korkad!!!
Gode Gud, du som vet varför saker och ting sker. Varför i all sin da’r får jag för mig att jag skall tillbaka till psykiatrin? Jag trodde jag var färdig med den. Jag trivs ju som diakon!
Vad är det jag måste bevisa?
Gud, låt mig slippa ! Jag är rädd!
Och ändå går jag dit, helt frivilligt……..