Verkligheten är mer osannolik än dikten.
Arbetat i verkligheten så länge. I så många år.
Att dikten inte längre har så mycket att tillföra. Den kan i alla fall inte konkurrera. Vad gäller mänskligt lidande, och komplexa frågeställningar.
Det är väl därför jag tycker så mycket om ”deckare”. Enkla ställningstaganden,
svart är svart och vitt är vitt. Det är avkoppling. När enkel slutledning får gälla. Och verklighetens alla faktorer och perspektiv får träda i bakgrunden.
Hela mitt liv, allt ”privat” engagemang, hela min yrkesgärning, genomsyras av detta enda:det finns inga enkla svar. Allting är kluvet, dubbelt och trippelt. Livet, hela tillvaron, varje enskild fråga är så komplicerad. Det finns Inga enkla, inga raka, okomplicerade svar. På någonting.
Hela livet, hela tillvaron, är komplex. Och komplicerad.
Men ack så underbar, så värd att leva, och försöka hantera. I all sin svårförståeliga komplexicitet.
Men hur förmedlar man det till medmänniskan? Till den som hungrar och törstar efter enkelhet , och tydlighet. Efter raka besked. I en tillvaro som inte förmår leverera någonting som är fast och för alla tider säkert.
Hur förmedlar man livsglädjen, och tjusningen, i allt det ofullkomliga, ofullständiga, oklara, i det liv som ändå är vårt. Hur förklarar man att det ofullkomliga livet är väl värt att leva? Trots allt?
Hur delar man med sig av sin livsglädje, sin nyfikenhet, sin lust och längtan på livet?
Utan att påstå att man har något slags vetskap, eller kunskap, man långtifrån har? Hur gör man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar