Hel? Jag har min styrka I svagheten.

 Nej, man blir aldrig “hel”.  Eller “ perfekt”, eller ”färdig”.

Inte någon av oss.

Livet är en ständig resa mellan ”imperfections”. Tills vi slutligen berövas allt. Och (förhoppningsvis) med tacksamhet, lämnar detta livet med en känsla av glädje för allt det vi ändå fått uppleva. Trots allt.

Livet var aldrig menat att vara perfekt. Men det finns såå mycket glädje, så mycket tacksamhet och tillfredställelse att finna i ”det lilla”. Det lågmälda livet, där man inte behöver vara störst, bäst och vackrast. På någonting. Utan kan vara väldigt normal och medelmåttig, och finna glädje och tillfredsställelse i att ”bara vara”, att klara att leva det ”vanliga livet”.

Där man kan sticka näsan i pälsen på en mjuk hund, lyssna på fåglarnas kvitter och vågornas eviga brus, känna den varma solen mot sin hud.Här och nu. Väldigt mycket här och nu.

För, vad, annars, tar man med sig?

Gravstenen med alla de fina titlarna, eller omdömet, ”världens vackraste”, ”världens smalaste” , har man inte så stor nytta av, där på ”andra sidan”.

Jag vet inte om man har så mycket nytta av ”älskad-saknad” heller, men det är så jag hellre vill bli ihågkommen. Vad jag betydde för andra.

För mig  är det viktigare. Vad jag betyder för andra. Vad jag kan göra för dem.

Utan att utplåna mig själv, eller mitt eget liv. 

Men alltid i relation. Alltid i samspel.

Så svårt. Men, för oss människor, så viktigt.

Så livsviktigt.

No man is an island. No man stunds alone. Each man’s joy is joy to to me. 

Så svårt, så grymt svårt. Men så viktigt....