Maktlös

 Känner mig så maktlös.

Ni som tror att vi läkare har all makt, att vi bestämmer allt. Så lite ni vet. Så fel ni har.

Ibland, rätt ofta faktiskt, blir jag så trött. Så frustrerad. Frågar mig själv om och om igen varför jag utsätter mig för det här. Varför jag väljer att försöka hjälpa dem som så många gånger inte ens vill bli hjälpta. Varför jag står kvar i smärtan och lidandet, fast jag inte behöver.

Jag som själv haft gott och väl min beskärda del av smärtan och ångesten, varför flyr jag inte härifrån? Varför vänder jag inte lidandet ryggen? Och puttar det ut ur mitt liv. Väljer det enkla, det glada, det positiva.

Vad är det som driver mig att framhärda i livets omöjligaste utkanter, i de Skuggiga gråzoner där ingen vill gå. Där bara ljungen växer....

Ja, den som det visste.

Redan från början fanns det där, engagemanget för medmänniskan, för den som har det svårt. För den som lider.

Men så ofta undrar jag om jag gör rätt. Om jag egentligen vet någonting om vad som faktiskt hjälper människor.

Det är så svårt när man famlar sig fram i mörkret med sin osäkerhet som ständig följeslagare.