Bekräftelse

 Bekräftelse? Det är väl vad vi alla längtar efter?  Väntar på. Någonstansifrån. Ibland nästan oväsentligt varifrån. Bara någon ser.....

Och det är då det blir farligt. Tänker jag. När behovet av bekräftelse från vår omvärld blir så stor,  så oövervinnligt stark. Så allestädes närvarande. Att förövarens ansikte inte längre visar sitt rätta jag.  Utan uppfattas som en vän. Som ser. Det ingen annan ser.

Det är då man blir sårbar, utsätter sig för andra människors möjligheter att manipulera, och skada.

Men, det kan man ju inte hjälpa. Inte själv göra något åt. Behovet, bristen finns ju redan där.

Och visst behöver vi alla bekräftelse. Men det där omättliga behovet?

Handlar inte det mer om bristande egen inre stabilitet och styrka? Bristande självkänsla.

Och hur bygger man upp den? Som utomstående? Utan att genom att ge den efterlängtade bekräftelsen, utan att befästa en föreställning och ett mönster att personen ifråga är helt beroende av omgivningens, av min  och andras, bekräftelse. Hur hjälper man någon att bygga upp sin självkänsla?