Lev nu!

 Lev nu! Nuet är det enda vi har.

Han funderade över den relation han höll på att inleda. 

Med världens finaste flicka. 

Om han var kär? Upp över öronen!!

Men......

det fanns ett men.

Hon hade just tagit ett gentest.

För att se om hon ärvt anlaget för den dödliga sjukdom hennes mor drabbats av i unga år. Och som med 50% sannolikhet ärvdes vidare till nästa generation.

Han grubblade. Hur skulle han göra? Dra sig ur redan nu? Han ville ju ha en framtid tillsammans, bilda familj, få barn. Det här verkade ju milt sagt osäkert.

Eller vänta tills hon fått svaret? Kan man göra så? Säga, ”tack nu vet jag, du var en nitlott. Nu drar jag vidare”. Eller kan man inte det?!?

Eller, kanske finns det ett tredje alternativ? Lev nu, satsa på kärleken, om svaret blir att sjukdomen finns där, kan man ju alltid adoptera barn. Några garantier för långt och lyckligt liv finns inte. Inte för någon av oss, oavsett genuppsättning. Du kan vara supermänniskan och ändå bli påkörda av en lastbil och bli liggande som ett kolli resten av livet. Vem vet ett enda dugg om morgondagen, hur perfekta vi än tror oss vara.

Morgondagen är nog bra att tänka på, lite ibland, när vi skall göra viktiga val.  Men det finns ingen garanti, du kan ”välja rätt”, och förlora allt du har i allafall. Du kan välja ”fel” ( mänskligt att döma) och vinna den största lycka. Åtminstone för en tid.

 Men tiden är lånad, och det finns alltid ett slut. Till sist förlorar vi det vi haft ändå. Kanske är det då bra att ta emot lyckan när den kommer? Och vårda den, den tid man får? Och glädjas åt att man fått uppleva den?

Snarare än vara så rädd att välja fel att man aldrig ens får uppleva den.....