För många år sedan läste Patricia Tudor Sandahls bok "Det omöjliga yrket", om att arbeta som psykoterapeut. Jag hade nyligen avslutat min grundläggande psykoterapiutbildning och hoppades kunna ägna mig, åtminstone delvis, åt denna fascinerande verksamhet.
Nu blev det inte så. Livets vägar är så krokiga att de ibland verkar gå i cirklar, åtminstone i något slags korsande varv, och det yrke jag ägnat mig åt under de senaste 8 åren är inte psykoterapeutens utan psykiaterns, ett minst lika omöjligt uppdrag, om jag får säga min mening...
En av de riktigt stora fördelarna med att arbeta som diakon var att jag aldrig behövde tvinga mig och mina tjänster på någon, alla som kom till mig hade på något sätt valt det själva...självklart? Ja, det kan tyckas så, men ändå , i verkligheten är detta ett problem, valfriheten är en bristvara.
Och samtidigt måste någon ta ansvaret för att begränsa friheten när friheten, på grund av sjukdom, uppenbarligen leder i fördärvet. Det är verkligen ett omöjligt uppdrag att både älska friheten och samtidigt ha till uppdrag at förhindra att människor fördärvas av den....samtidigt är det så, att det är just vi, som tycker detta är omöjligt, och ibland närmast outhärdligt plågsamt som är de som skall ta det ansvaret, bära den makten: att begränsa andras frihet. Ett paradoxalt utdrag, ett omöjligt yrke. Att försöka hantera och göra det bästa möjliga av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar