Livet är ett tillstånd med 100%-ig dödlighet

Alla dödsfall går alltså inte att förhindra.

Vissa gör det definitivt, eller åtminstone skjutas på framtiden ytterligare några år.

Men inte ens alla förtida dödsfall går (ännu) att förhindra.

Inte alla som drabbas av cancer,  eller råkar ut för en allvarlig trafikolycka kan räddas, även om den som drabbats inte skulle vara mer än 45. Eller 10.

Jobbar du på onkologkliniken, eller kirurgintensiven, vet du det.  Socialstyrelsen vet det också. Och IVO.

Det är ingen som drar igång en Lex Maria undersökning så fort någon dött i cancer. För att undersöka vad, eller åtminstone om, något fel har blivit begånget.

Ibland händer det naturligtvis, och skall hända. Lex Maria undersökningar skall göras när man har anledning att misstänka att brister i vården förelegat, som bidragit till att utgången blev så katastrofal. Det är rätt och det är viktigt.

Men det sker inte vid VARJE dödsfall av dessa orsaker. Inte rutinmässigt, som om det ALLTID måste ha gjorts ett fel någonstans om en person avlider.

Men inom psykiatrin är det så. Alla dödsfall (pga suicid, den stora psykiatriska dödsorsaken) behandlas rutinmässigt som om något fel har blivit begånget.  Alla utreds och granskas med grundinställningen att de hade gått att undvika.

Tro nu inte att jag tycker att det är OK, eller ens oundvikligt att människor tar sitt liv. Inte alls, långt därifrån. Då skulle jag inte orka arbeta inom psykiatrin. Då skulle ju allt mitt jobb vara meningslöst.

Men jag ser också att det ibland, trots stora, och ofta närmast orimliga, ansträngningar från sjukvården och andra i omgivningen, ändå blir  så att en människa tar sitt liv. 

Eller dör när hen försöker förmedla sin desperation till omvärlden på ett drastiskt och destruktivt sätt.

Jag träffar hela tiden människor med behandlingsbara psykiska sjukdomar. Människor som behöver vård och omsorg, människor som efter längre eller kortare tid,  återfår sin livsvilja och kan återvända till ett gott, meningsfullt och givande liv.

Men jag möter också regelbundet människor som, trots åratal av vård, och mångahanda psykiatrisk behandling, fortfarande inte kan, vill, eller orkar leva.  Sådana som ser döden som den enda utväg de har, från det jordiskt helvete de inte kommer till rätta med. 

Dessa människor, kan naturligtvis också återfå livsvilja och glädjen,  men vägen dit är väldigt lång, och ofta tröttsam.  Det händer att de ger upp. Att de inte orkar kämpa längre.

Och då är det min plikt, min skyldighet som psykiater att försöka förhindra dessa personer att avsluta sina liv. Och det gör jag. Om och om igen.  Jag pratar med dem.  Lyssnar, resonerar, vädjar.  Jag låser in dem. Jag spänner fast dem. Jag bevakar dem varje sekund på dygnet (Nej, de får inte gå på toaletten ensamma). Jag tvingar i dem mediciner de inte vill ha, jag söver dem och framkallar epileptiska anfall genom att ge dem elektriska stötar genom hjärnan.  Jag slår knut på mig själv, och bryter ned varje uns av respekt och självbestämmande personen har.  Och ibland hjälper det. Ett tag.

Men förskräckande ofta upprepar sig situationen igen, och igen och igen.

Kan vi vara överens om att de här personerna har en allvarlig sjukdom?  Ett livshotande tillstånd? Som även på kort sikt, och med fullgoda insatser riskerar att ända deras liv i förtid?

Eller är det alltid något som går att förhindra? Med tillräckligt goda sjukvårdsinsatser?

Snälla ni som vet; för någon måste ju göra det, annars skulle ni inte förutsätta att vi alltid gjort fel; vad skall vi  egentligen göra?  Skall vi hålla kroniskt suicidala personer som inte svarar på någon behandling inlåsta, eller till och med fastspända, på livstid?  När är det OK att "chansa" och våga prova om de kanske menar allvar när de säger, de lovar, att de inte skall försöka ta sitt liv igen.  Hur skall jag kunna "veta" att de inte bara ljuger och luras för att få chansen att på nytt göra ett självmordsförsök?

Jag kan inte "veta".  Jag kan använda all min kunskap, all min erfarenhet, all min intuition, och försöka göra en profesionell bedömning. En kvalificerad gissning. Men jag kan inte VETA.

I slutändan står jag ändå där, och får "chansa" och "prova", för att se om det håller. Den här gången. Och leva med att jag kanske gissade fel, gjorde en felbedömning. Och förorsakade en för tidig död som hade kunnat gå att förhindra.

HUR?