Personligt

Hemkommen från afterwork och grill med arbetskamrater undrar jag var gränserna går. När är jag jag, och när skall jag leva upp till någon rollmodell de ( vem?) förväntar sig av mig.  En gång sades det mig att jag skulle vara tyst med mina erfarenheter, inte dela dem med alla och envar,   På det att jag eventuellt måtte förlora i respekt och trovärdighet. Men jag tänker precis tvärtom; med tanke på vem jag är och vad jag varit med om, borde er respekt och upplevelse av trovärdighet vara massiv:  här står en människa som vet vad hon talar om: ” som gått genom eländet själv”. Och kommit ut pa andra sidan. Hyfsat fungerande.

Så många gånger har jag fått höra att man kan vara personlig, men inte privat. På arbetsplatsen, i det offentliga livet, på Facebook. Men vem avgör vad som är personligt, och vad som är privat? Kan någon annan göra det? Eller får det verkligen vara upp till mig själv att bestämma hur djupt inne i lökens lager den gränsen går. Innerst inne kommer ni ju aldrig. Kanske inte ens jag själv?

Men så långt in som man verkligen kommer, i det innersta lagret är man väl alltid privat? Alltid helt ensam.

Det finns en värld innerst i varje människa vi aldrig delar med någon, det är min övertygelse. Och utanför det kanske med någon enda, några få, allt längre ut, med allt fler. Men var går gränsen mellan privat där innerst inne och personlig där jag tar risken och bjuder på mig själv till något fler än de allra mest förtrogna?