Hot och våld mot tjänsteman

Hot, eller våld, mot tjänsteman, betraktas ofta som ett särskilt svårt brott. I varje fall om det drabbar poliser

 Men hot eller våld mot sjukvårdspersonal, varför verkar det betraktas som "en risk man får räkna med"? Om man väljer det yrket.

Hur ofta ringer vi inom sjukvården inte till polisen, eller anmäler en händelse,  för att bara mötas av resultatet att "ärendet läggs ned", med hänvisning till att gärningsmannen/personen " ju är psykiskt sjuk"?

Men hur tänker man då?

Är ett brott mindre kriminellt om det utförs av någon som samtidigt har en psykisk sjukdom? Tror man inte att människor med psykiskt lidande har någon tankeförmåga alls? Att de över huvud taget inte kan se, eller lära sig att se, konsekvenser av sitt handlande? Att blotta det faktum att man har kontakt med psykiatrin skulle innebära att man utan konsekvenser kan bete sig precis hur som helst.

Och varför tror sig polisen kunna göra dessa bedömningar?

Ett brott är väl alltid ett brott oavsett vem som utför det?

Att sedan påföljden kan bli en annan än fängelse är ju inte riktigt samma fråga. Och det är ju dessutom en domstol som skall avgöra om personen, brottslingen, efter genomförd rättspsykiatrisk undersökning, bedöms som mer betjänt av vård än av fängelse.

Det är väl inte polisens sak?

Så ofta sitter jag som psykiater, dvs läkare med specialistkompetens inom psykiska sjukdomar, och försöker förklara för polis och åklagare att  åtalsunderlåtelse inte är  (eller borde vara) någon självklarhet i alla dessa situationer. Man gör varken våra patienter, sjukvården eller samhället någon tjänst genom att alltid hävda att  en person "redan är omhändertagen inom psykiatrin" och inte kan ta ansvar för sina egna handlingar.

Jo, visst, omhändertagen är hen, men för vård och behandling av sin psykiska sjukdom, inte för att få hjälp att förstå vad som är OK att göra mot sina medmänniskor. Och vad som inte är det. Och att lida av en psykisk sjukdom är långtifrån alltid liktydigt med att inte kunna ta ansvar för sina handlingar.

Vi har lagstiftning i det här samhället. Lagstiftningen gäller oss alla, sjuka likaväl som friska.  Vi har rätt att få vår sak prövad i domstol, och inte nedlagd i förtid, för att någon "tycker synd" om oss. Eller betraktar oss som mindre vetande.

Jag brukar faktiskt ta min del av det uppfostrande ansvaret: jag berättar för mina psykotiska och paranoida patienter att man aldrig har rätt att vara fysiskt våldsam, eller för den delen hotfull, mot en annan människa, hur rädd man än är, hur mycket man än känner sig hotad av den.  Det är helt enkelt inte OK beteende.  Det är aldrig så i det vanliga samhället att man blir ursäktad en oförrätt, bara för att man själv (tycker sig) blivit utsatt för en annan. Jag berättar också för dem (om det behövs) att jag alltid anmäler brott  till polisen, oavsett vem som utför det.

Jag tänker att jag hjälper mina patienter att förstå vilka regler som gäller oss alla.  Hur de skall kunna göra sitt bästa för att leva i samförstånd med oss andra, och inte bli betraktade som sjuka, "galna" eller "farliga".

Om de däremot tillåts hota, och slåss, utan att få någon riktig  tydlig feedback på det, om det är "ursäktligt eftersom de är sjuka", kommer de garanterat att fortsätta att hota och slåss.  Det har ju visat sig vara tillåtet.

Då lär man sig att hot och våld är en framkomlig väg att få sin vilja igenom, och samhällets (brist på adekvat ) respons är ett sätt att ytterligare förstärka detta ytterst problematiska beteende.

Naturligtvis finns det personer som faktiskt inte kan bedöma sin situation, eller konsekvenserna av sitt handlande.  Tror man att man är attackerad av aliens som tänker äta upp en, slåss man för sitt liv, och då kanske en knytnäve för mycket kan vara förlåtligt. Men det är inte polisens sak att avgöra om den situationen förelegat. Inte åklagarens heller.

Och framförallt inte utan att ha resonerat med en psykiater, gärna en som har lite kunskap om just den här personen.

Utan, till syvende och sist, bör dessa spörsmål, för det mesta, avgöras i domstol. I varje fall om inte behandlande psykiater håller med polis och åklagare om bedömningen att personen/patienten saknar förmåga att förstå följderna av, och ta ansvar för, sitt handlande.

Min slutsats är: Snälla polis och åklagare, ta ert ansvar, gör er del av jobbet, men försök låta bli att göra den bedömning ni inte har kompetens och utbildning att göra.  Det finns en annan yrkeskategori som har den: vi kallas psykiater. Och vi gör gärna vårt jobb. Om vi får.