söndag 1 juli 2018

#hålleraldrigtyst

18 år gammal hoppade jag av gymnasiet. ”På grund av sjukdom”.
Redan då fick jag klargjort för mig att den sjukdomen inte gick att tala om. Skulle jag berättat riskerades hela min framtid, jag skulle aldrig kunna bli läkare, alla dörrar skulle stängas. Så det är klart jag inte sade något. Efter att sjukdomen stulit några år av mitt liv, var jag åter på banan. Och istället  stängde jag dörren till det förflutna. Till sjukdomen.
När sjukdomen kom tillbaka vägrade jag först se det. Jag skyllde på allt och ingenting, var arg och missnöjd. Och förlorade ännu ett viktigt år i mitt liv.
Tredje gången var livet kaotiskt, fullt av misslyckanden, besvikelser, förluster och sorger, men då kravlade jag mig långsamt genom dimman. På något sätt.
 Fjärde gången brast det fullkomligt. Hela mitt liv rasade ihop, många år försvann i mörkret. Jag trodde allt var förlorat. Men med lång tid och mycket hjälp tog jag mig med myrsteg tillbaka in i livet.
Hela tiden har min sjukdom varit tyst, förnekad och undangömd. Finns inte, får inte finnas.
För att den är så skamlig, för att andra människor skulle riskera att se sjukdomen snarare än att se mig och mina förmågor.
Nu har det gått många år sedan jag fjärde gången reste mig, och jag har lärt mig mer. Om mig själv och om andra. Samhället har förändrats. Jag har blivit äldre, och mindre rädd. Fortfarande kämpar jag med min sjukdom, men istället för att förneka den, är jag uppmärksam på den, och försöker reagera och sätta in åtgärder i tid när jag märker av den. Och det har gått mycket bättre.
Genom att erkänna, snarare än att förneka, har jag kunnat mota sjukdomen i grind, hållit mig kvar på banan, på jobbet, i livet, så länge att jag nästan börjar glömma hur fasansfullt det var under den mörkaste tiden.
Och jag tänker att med hjälp,erkännande och utan skammen,redan från början, hade jag haft helt andra förutsättningar att hantera sjukdomen som följt mig genom livet, än som det nu blev. Kanske hade jag sluppit förlora så många år i skam och mörker?
Kanske kan jag genom att försöka öka öppenheten och reducera skammen, ge andra människor möjlighet att slippa förlora så många år som jag förlorat. Kanske kan vi skapa bättre förutsättningar att hantera en av våra största folksjukdomar?
I fredags tog jag mod till mig och lade in nedanstående kommentar i en facebookkonversation om just skam ,arbetsliv och psykisk ohälsa:

”Hej!  Jag heter Karin och är diakon, och specialistläkare i psykiatri......jag har också haft flera depressioner i mitt liv och dels gått länge i terapi, dels fortsätter att medicinera med antidepressiva. MÅNGA har sagt åt mig att vara tyst.....jag är inte så himla fantastisk, men jag är en alldeles tillräckligt bra utövare av båda mina yrken, för att våga säga att det räcker nu. Vill inte hålla tyst längre, tycker att skambeläggandet av den psykiska ohälsan fortfarande är helt orimlig. jag tycker dessutom att är det några som borde våga säga att det absolut inte är skamligt med psykisk ohälsa så är det vi som jobbar med att försöka hjälpa dem/oss som drabbas #hålleraldrigtyst
(sedan kan jag förstå att doktorn ovan bara ville väl - för den enskilda personen. Men vi har en samhällsattityd att försöka förändra!)”

Och jag känner mig såå stolt, så modig och så nöjd. Äntligen, nästan 60 år gammal, har jag vågat ”komma ut ur garderoben” och stå för vem jag är, hela jag, med mina starka sidor och mina tillkortakommanden. Mina resurser och mina svagheter.




Inga kommentarer: