Frivillighet

En gång, nu för ganska många år sedan, blev jag inlagd som patient på en psykiatrisk klinik.

"Frivilligt",  Enligt Hälso och sjukvårdslagen. Inte enligt LPT, tack och lov.

Men hur frivilligt  var det egentligen?

Hur mycket fri vilja har man kvar då man inte längre orkar med sitt liv? Och inte själv ser några utvägar?

Nej, jag valde verkligen inte att bli inlagd.  Det var inget jag ville. Inget jag trodde skulle hjälpa mig på något sätt. Jag blev i princip tvingad, av läkare och andra som hävdade att de inte längre kunde ta ansvar för att hjälpa mig längre. I min föreställningsvärld skulle de "ta sin hand ifrån mig", lämna mig åt mitt öde, lämna mig helt ensam, i min yttersta nöd och förtvivlan om jag inte accepterade deras "förslag". Deras rekommendation. Gick med på deras krav, fast jag var skräckslagen inför vad detta skulle innebära.

Ja, i min värld, i det jag uppfattade och kunde förstå, blev jag tvingad.  Fast det naturligtvis inte kom någon polis och bar mig in genom dörrarna. Utan jag åkte dit själv, som ett lamm som leds till slakt. Här står jag och kan intet annat.

Det var en enormt karaktärsdanande erfarenhet. I ett längre perspektiv.

I det korta, omedelbara perspektivet, var det katastrofalt smärtsamt. Hela min världsbild, min självuppfattning rämnade. 

Jag, den starka , lugna, kompetenta, leddes in som en påse spillror, i slakthuset, där det gjordes patienter av välfungerande människor. För jag hade inga flera val. Alla alternativ var uttömda. Jag har aldrig tidigare varit så förtvivlad. Så uppgiven och förvirrad.

Själv inläggningen var ett trauma i sig. Det krossade mig helt.

 Samtidigt förstår jag, så här i efterhand, vad och varför man gjorde så. Jag hade gjort likadant. Om det varit jag som var patientansvarig läkare.  Jag var verkligen rejält sjuk.

Jag behövde sjukhusvård, det hade verkligen varit oansvarigt att inte se till att jag fick det. 

Men då förstod jag inte. Jag uppfattade det som ett svek. Som att jag på nytt blev övergiven. Ingen gick att lita på. Ingen ville ha med mig att göra. Det gjorde fruktansvärt ont.  Och lades som lök på laxen.  Som grädde på moset, ovanpå alla de demoner och knepigheter jag hade att kämpa med i min tillvaro.  Allt det som sakta och försiktigt vuxit mig över huvudet.

Jag kände mig helt ensam.

Bortplockad, och undantagen från det vanliga livet.  Och det blev smärtsamt tydligt att det "vanliga livet" fortsatte utan mig.  Att de egentligen inte alls behövde mig.

Alla de självmordstankar jag dessförinnan umgåtts med, provat, dragits till, men kämpat emot, blev plötsligt så väldigt närvarande, så ytterligt konkreta och påträngande.

Jag behövdes inte, ingen ville ha mig. Man kunde stänga in mig på ett sjukhus, vecka ut och vecka in, utan att någon saknade mig, utan att det påverkade livet  för övrigt det minsta lilla.

Jag hade möjlighet att röra mig fritt.  Den första tiden gick jag längs kajerna och fantiserade om det kalla, mjuka, tysta vattnet. Hur skönt det skulle bli att få slukas upp och sjunka ned till botten. Att försvinna och slippa min smärta.  Mina vandringar gick också över höjderna, de branta stupen, med stenbeläggningen nedanför. Ett ögonblicks verk, sedan skulle våndan vara över. Det sög, det drog, det ropade på mig: gör det, kasta dig ut, så slipper du det här helvetet,

Vad som gjorde att jag inte tog steget vet jag inte.  En gång var det ytterligt nära, men av någon självbevarelsedrift, eller vad det nu var, sökte jag mig i mitt ångestfyllda och förvirrade tillstånd mot personalen på avdelningen. Jag tog mig aldrig dit, men de hittade mig i ett trapphus, oförmögen att prata, eller förklara vad som hände med  mig just då.  En helt upplöst härva av mänskliga skärvor.

Kanske vände det efter den händelsen. Jag vet inte.

Jag skrevs ut, det var också svårt, nu skulle jag plötsligt klistra på mig masken. Försöka le och bete mig normalsocialt, fast jag var helt hudlös, skinnflådd invärtes.

Resan tillbaka tog lång tid, flera år, Den gick upp och ned, hopp byttes i förtvivlan, åtskilliga gånger. Jag har tänkt ut fler sätt att ta mitt liv än jag trodde var möjligt. Upprepade gånger balanserade jag på den randen, men något höll mig tillbaka. Något stoppade mig.

Slutligen kom brytpunkten.  Jag hävdade ju att jag var kristen. Jag trodde på Gud, påstod jag.

Det hade jag gjort länge, om än i plågsam tystnad under många år.

Men vad betydde då det för mig?  Om jag VERKLIGEN trodde att det finns en Gud, som bryr sig om mig, och har en plan för mig?  Då kunde jag väl inte ta mitt liv, då hade väl han en avsikt, med det, mitt liv, även om jag själv, just nu, inte kunde se det?

Alternativet, som jag uppriktigt övervägde, var att det faktiskt inte finns någon Gud. Då var allt meningslöst, världen, tillvaron, mitt liv, meningslöst och det fanns bara en rationell åtgärd att vidta: att sätta ett stopp för det alltihop, så snart som bara möjligt. Varför plågas mer än nödvändigt? När det finns ett alternativ.

Men den avgörande punkten var att  jag inte kunde veta.  Jag kunde inte veta att det finns en Gud. Men jag kunde inte heller veta att det INTE finns en Gud.

Och det verkade ju väldigt korkat, och direkt onödigt, att missa möjligheten att Gud finns. Att säga : Nej tack, ta sitt liv och efteråt konstatera att jag hade haft fel.  Att jag fullkomligt hade missat målet.

Alternativet verkade enklare, och säkrare.  Om jag bestämmer mig för att tro att Gud finns, om jag bestämmer mig för att leva som om jag tror att Gud finns, och han de facto inte gör det, inte har någon avsikt med mitt liv, är ju ingen skada skedd. Då står vi där på den yttersta dagen, vid livets slut, och inget återstår. Inget händer. Jag har inget vunnit, men inte heller något förlorat. Men om han finns, och jag har fått leva i den tron, och det hoppet, ett helt liv, att den förhoppningen burit mig och givit mig livsmod, har jag ju gjort en dubbelvinst. Inte nog med att jag går vidare till ett evigt liv med Gud, jag har levat ett gott och hoppfullt liv på jorden också.

Mina tankar gick, som så ofta, både förr och senare, till bilden, den lilla berättelsen i min konfirmationsbok, där man står på kanten av Grand Canyon, överallt omgiven av skogsbrand som hotar att bränna dig till döds, och ur molnen och dimmorna där nere, hörs plötsligt en röst: "Hoppa, jag tar emot dig!"  Visst skulle jag hoppa.  Hoppet är väl det sista som överger människan? Och även om jag inte riktigt kunde lita på rösten därnerifrån, blev jag inte bränd till döds av skogsbranden. Och kanske kunde jag njuta lite av utsikten under det fria fallet mot ovissheten....