När jag första gången mötte Mats visste jag ju inte vad som skulle hända. Naturligtvis hade jag ju mina aningar, vilka medförde viss tveksamhet att alls träffa honom, men jag är ju en envis och förhoppningsfull människa så jag gick med på att vi skulle ses.
Jag var diakon på Fryshuset, ett arbete inriktat på möten med unga människor, han var en besviken och bitter man i övre medelåldern som sökt kontakt med min församling för att få någon att samtala med om sina andligt, existentiella frågor.
Min chef tyckte jag kunde vara lämplig; själavårdsutbildad,steg-1-terapeut, psykiater och vigd diakon. Kunde inte jag hjälpa honom kunde nog ingen.
Han hade avverkat ett flertal samtalspartners, inom och utom kyrkan, samt vårdkontakter på olika nivåer och instanser, och dessutom anmält de flesta till tillsynsmyndigheter och polis, när han besviket konstaterat att de inte levde upp till hans förväntningar.
Jag visste det, hade all information jag behövde. Det var ett Kamikaze-uppdrag. Och jag tog det.
Jag har en svaghet, som, liksom många andra svagheter, ofta också är en styrka, jag känner för och med andra människor. Jag engageras lätt och berörs av deras lidande. Det är en svaghet, ja jag vet, men i min yrkesgärning har den trots allt övervägande varit en styrka, en tillgång, i mina försök att nå fram till och på något sätt söka lindra min medmänniskas lidande.
Och också denna gång tog min svaghet/styrka överhanden, och bestämde mig för att göra ett försök. Vad kunde hända? Mats kunde bli besviken och anmäla mig till alla instanser som fanns. Mats kunde bli ännu mer besviken, gå in i ännu en depression och ta sitt liv. Och skulle det i så fall vara mitt ”fel”? Mitt ansvar att jagm inte kunnat avvärja detta? Att Mats skulle bli en lycklig och tillfreds människa genom våra samtal hade jag inga fantasier om.
Ingen resa är den andras lik. Och kanske det är bästa början. Att vi inte vet hur det går, hur det kommer att sluta. Och att vi kanske aldrig får veta.
Medan vi vandrar en bit av vägen tillsammans.
Mats var en utmaning, Mats är en utmaning. Även om han faktiskt är död (för allt vad jag vet). Jag vet inte när, eller hur det inträffade . Men jag har rätt mycket klart för mig varför. Och jag vet också varför han inte anförtrodde mig sitt sista avgörande steg. För att jag är en positiv, naiv idiot. Som, trots allt, inte vet ett dugg om lidande.
Som vägrar ge upp. Och hittar åter, och åter igen nya åtgärder att vidtaga.
Men nu är det vägs ände. De eller vi? Livet, valet, är inte så svårt. Egentligen.
Mats är död.
Hur det gick till, och vad han egentligen gjorde, vet jag inte, har jag ingen rätt att fråga om.
Men kanske var det en helt naturlig död. Mats var inte frisk. Han led. Livet hade förnekat honom så mycket, vem är jag, har jag rätt att anta att han valde att själv avsluta det?
Jo, den rätten har jag. Jag satsade så mycket tid, energi och engagemang på Mats. Han fick, och tog, så mycket av mitt liv under ett par års tid. Och jag kan med mycket gott samvete säga att jag verkligen försökte, gjorde mitt allra yttersta. Men kanske var det också fel. Vad Mats egentligen frågade efter var kanske mitt godkännande att få avsluta sitt liv. Att jag troget och lojalt, utan att ifrågasätta, stod vid hans sida när han begick självmord.
Han var väldigt tydlig med att det alltid var ett alternativ. Att hans lidande var så stort, att det ofta var outhärdligt, att döden alltid var en möjligthet. Och det förnekade jag honom inte. Det förnekar jag ingen. Så har jag ju ofta tänkt själv, den friheten har vi: att välja att avsluta vår tillvaro om vi bestämmer oss för att den är outhärdlig, eller helt ovärdig.
Men problemet var att han informerade mig om sina avsikter. och när jag redan tidigare förklarat att jag alltid tror att det finns hopp, och nya vägar, uppfattade jag hans budskap om hans nära förestående död, inte som en information utan som ett nödrop. Och jag svarade an mot det, kontaktade psykiatrin som åkte hem till honom. Och Mats var kränkt, han tyckte jag svikit honom, trots att jag också tydligt deklarerat att det inte ingick i mitt ”utbud” att snällt stå bredvid och ge mitt tysta stöd och godkännande när någon avslutar sitt liv. Den tjänsten ingår inte i den diakonala arsenalen. Kommer aldrig att ingå i min verktygslåda. Jag är hemskt ledsen, men om man verkligen vill dö, får man välja att göra det utan mitt bifall, utan mitt stöd. Jag är inte bara diakon, jag är läkare också, mitt uppdrag är i livets tjänst. Utan liv finns det inget hopp. Utan hopp finns det inget liv.
Så Mats avbröt kontakten med mig. Och dog. Hur, eller var vet jag inte, men han är död. Vad som hände med hans flickvän, hans dotter, hans barnbarn, hans stora ekonomiska tillgångar, har jag ingen aning om, och även om jag naturligtvis undrar, är det också ganska skönt att inte veta.
Mats, och hans förställningsvärld, steg in i mitt liv, tog plats och utrymme, fick mitt engagemang, men valde att lämna min tillvaro, och på något sätt är jag också tacksam över det. När jag fick veta att han dött grät jag inte.
Det hade kunnat hända att jag kunde gjort det, vi hade en god kontakt, roligt tillsammans, en riktigt bra relation, tidvis, men som historien utvecklade sig blev det inte så. Och jag konstaterar, beklagar, men gråter inte.
Men gjorde jag då någon nytta? Eller var mitt inspel i hans liv bara ännu en besvikelse, ännu en bekräftelse på att Mats aldrig fick det han ville, aldrig kunde få andra att ställa upp på hans önskemål?
Jag tror inte det. Jag vill inte tro det.
Jag vill tro att Mats ändå, åtminstone ibland, kunde känna mitt engagemang och mitt intresse, min vilja och önskan att hjälpa honom att kunna leva sitt liv här på vår jord. Han gav vid flera tillfällen också uttryck för att han upplevde och förstod det. Men det räckte inte ända fram.
Och hur skulle det kunna göra det?
Mats var jämnåriga med mig. Vi var båda mycket vuxna människor. Alla de år av besvikelser han hade bakom sig kunde jag knappast tillintetgöra, hur många positiva erfarenheter och goda relationer jag erbjöd, var det tveksamt om jag hade någon chans att överbrygga hans förluster.
Och det visste jag ju redan från början. Det var med öppna ögon jag tog mig an kontakten. För att jag tyckte, och tycker, att någon, åtminstone borde försöka.
Och det räcker för mig. Jag försökte. Jag gjorde ett hederligt, ärligt och helhjärtat försök att stötta honom. Och jag tänker att det betyder något, att det faktiskt kan vara tillräckligt. Åtminstone för mig. Även om jag inte lyckades....
Så, kontentan blir att det engagemang för Mats jag gav, det arbete jag gjorde, kanske betyder mer för mig, än vad det någonsin gjorde för honom. Men är det kanske inte alltid vår drivkraft?
Varför jobbar vi med att försöka hjälpa våra medmänniskor?
För att vi själva mår bättre, får lättare att stå ut med oss själva om vi ändå försöker, än om vi helt kallsinnigt bara struntar i det, eller redan från början säger att det är omöjligt.
Men kanske är det vad man/jag borde göra; betydligt snabbare säga: detta är omöjligt, och utan vidare krusiduller, gå vidare i mitt arbete och engagemang till någon som faktiskt kan tillgodogöra sig mina ansträngningar, som verkligen kan ha nytta av dem.
Det gäller bara att lära sig att stå ut med sig själv när man agerar på det sättet. Och det är inte lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar