Strålande sol. Igen. Och jag är insmord med solskyddsfaktor 50 från topp till tå.

 Vackert blek…..

Men det är sant, jag har noterat lite hudförändringar, för mig ser de helt godartade ut, som skin tags eller början till senila verrucae, men frekvensen är påtaglig. De har poppat upp, som svampar, de senaste veckorna. Och det stämmer ju till eftertanke och försiktighet. Man kan ju också utveckla såväl basaliom som skivepitelcancer av själva medicineringen.

Och nu har jag ju börjat igen. Tredje försöket. Men med tredjedels dos. Lite orolig att det inte bara är jag som skall vänja mig försiktigt, utan att också cancercellerna gör det…..och utvecklar resistens.Men man får ju förutsätta att de vet va de gör, doktorerna.

Startade alltså med Braftovi och Mektovi igår kväll, och tog Mektovi på förmiddagen idag. Peppar, peppar, hittills har det gått alldeles utmärkt. Naturligtvis underlättar det att jag medicinerar såväl med Alvedon som med Prednisolon för att hålla reaktionerna från min kropp på rimliga nivåer. Och som sagt, att dosen bara är en tredjedel av den som rekommenderas för att få effekt mot cancercellerna….men man får väl hoppas att vi kan höja dosen lite senare.

Nu är vi på väg ut till Ornö igen. Med bilen fylld med mat, sygrejor och andra förnödenheter för några dagar där ute. Pelargonerna får flytta ut också. Det behövs lite blommor, det har verkligen inte blivit så mycket av sådant pyssel på Ornö den här våren.

Sitter just nu utanför Biltema i Haninge, dit Lella gått in för att köpa en keps. Som ersättning för den han glömde hemma. Vi börjar verkligen bli bättre på det här med solskydd båda två.

Fick också en liten förfrågan från L, om jag hade tänkt komma med till vårruset, och passa bubblet. Men fick tacka nej, och hänvisa till att sådana äventyrligheter inte riktigt finns på min karta för närvarande. Jag känner mig tillräckligt modig som åker ut till Ornö, utan att veta hur det här skall gå. Men som sagt, vi har ju kommit in fort från Ornö förr, med sjuka människor och skadade hundar, och nu har vi ju egen båt i sjön. Så det ordnar sig.

Men det är verkligen mycket som blivit annorlunda än vi tänkt oss den här våren.

Kl 2155

Så tog jag min kvällsdos. Båda kinashämmarna. Fast en tredjedel så mycket. Tempen är 37,2,  tre och halv timme efter jag tagit Alvedon senast. Kom liksom lite i ofas. Att komma ihåg att ta mediciner både 10 och 12 på dagen, fast man tycker man mår bra, är verkligen en utmaning. Även om man har en telefon som är programmerad att påminna en. Idag var jag och handlade. Hade precis kommit ner till köpcentrumet och parkerat när telefonen påpekade att jag skulle ta Alvedon. Ja, vad gör man då? Åker hem igen för att ta sina Alvedon? Eller tänker att det får väl vänta lite? Jag valde det senare……så klockan blev nästan halv två innan jag fick i mig de där pillren, och sedan försköts hela paketet ytterligare så klockan var nästan halv sju på kvällen när jag tog nästa dos. Så nu sitter jag här. Och inväntar att tillräckligt lång tid skall ha gått så jag kan ta nattdosen och gå och lägga mig. Ja,ja är det inte det ena så är det det andra.

Jag försöker leva i nuet, samtidigt som jag är så klok jag kan. Har i princip blivit nykterist. Inte druckit en droppe alkohol på fyra veckor, tänker att det är lämpligt att vara rädd om leverfunktionen så mycket som möjligt. Förhöjda levervärden är tydligen vanligt, och skall man dessutom knapra Alvedon som vore det smågodis känns det väl lite onödigt att belasta levern med alkohol också. Men jag saknar ett glas vin, alltemellanåt, och skulle gärna förgylla en god middag med det. Men, nu prioriterar vi inte så.

Allting är dock inte förbjudet. Så mer godis har det blivit. Unnade mig en chokladbit här i kväll. Hade några Japp liggande i kylskåpet. Man får ta de små glädjeämnena. 

Tänkte försöka sy en docka till det tilltänkta barnbarnet. I min bok om Waldorfdockor finns något som kallas overalldocka och som skall passa ganska små barn.  Själva dockkroppen är liksom insydd i en overall, så att dockan har armar och ben, men inte går att klä av och på. Men naturligtvis glömde jag kuddstoppet i stan.  Och maskinen vägrar att sy i riktigt tunn trikå…..så kan det krångla så gör det det. Men hur som helst, imorgon tar vi nya tag. Jag skall försöka få maskinen att acceptera docktrikå, som ju är mycket stadigare. Och kanske hitta något bättre material att sy overallskroppen av.  Så kan jag ju sy ”dockskal” här, som jag kan fylla med kuddstopp när jag kommer tillbaka till stan. Och väl jag gjort en overallsdocka kanske det kan bli en ”riktig” docka också. Jag har ju gjort flera stycken förut, även om det är många år sedan.

Och de blev helt rimliga för sitt ändamål, att spela upp bibliska scener för barnen i öppna förskolan. Men som sagt, de hade lite andra proportioner, kläder som gick/går att ta av och skall föreställa vuxna och större barn, men i ca 20 cm storlek.

Jag tyckte den där dockstunden var väldigt rolig. När jag fick berätta bibliska berättelser för barnen med hjälp av dockorna…och den var väldigt uppskattad.