Jag vet inte vad jag hade tänkt. Att min kropp skulle lyda mig till punkt och pricka, fram till den dag jag plötsligt föll död ner? Som pappa ungefär?
Nej, jag vet faktiskt inte. Men nu börjar jag alltmer bekanta mig med fysiska begränsningar, smärta och svaghet. Lärorikt. Ja, faktiskt. Men också så otroligt frustrerande.
Jag vill verkligen inte vara patienten, sjuklingen, som är helt upptagen av sin situation och sitt lidande. Det kan inte vara det väsentliga livsinnehållet. Vilken sort liv skulle det vara?
För en kort stund sedan satt jag på sängkanten, med byxorna halvvägs uppe, och försökte samla kraft att resa mig så pass att jag kunde få på dem ordentligt. Men just då, och just där hade jag inte ont någonstans, fåglarna kvittrar utanför, solen glittrar på viken och en mild bris kommer in genom det öppna fönstret. Och jag lever fortfarande.
Och just nu kanske det är tillräckligt.
Också detta har ett slut. Jag kommer inte behöva ha det så här alltid. Antingen blir jag bättre ett tag, innan jag dör, eller så dör jag, och slipper undan. Och jag vet ju att det kan bli mycket värre. Jag har ju faktiskt inte drabbats av några direkt farliga biverkningar ännu, bara obekväma….
Men livet blir ju fokuserat på så många små saker, som blir större än de någonsin varit. Som att gå på dass till exempel. Nu skulle jag nog behöva, men hur i friden skall jag ta mig dit?
Har fått på mig kläderna och sitter i vita gungstolen i skuggan på verandan, med fötterna uppe på en stol. Det är klart att det gör ont i händerna när jag skriver, men bara lite, och fötterna stramar och ömmar bara jag försöker vifta på tårna. Och det försöker jag. Vill ju inte ha blodpropp. Men på det hela taget är tillvaron just nu ganska acceptabel. Jag kan skriva, jag kanske till och med skulle kunna sy. Naturligtvis finns det mycket jag skulle vilja göra, och som jag är van att kunna göra, men istället för att fokusera på det som inte går, får jag väl försöka uppskatta det som faktiskt funkar. Och gungstol är bra. Gungstol är fantastiskt.
Lella har fällt ett träd någonstans på tomten.Jag hör motorsågen köras. Det är bra, han får göra lite sådana ”vanliga” saker. Jag förstår verkligen inte hur han skall stå ut med det här annars. Eller över huvud taget, jag är inte i närheten av den fru han är van vid att leva tillsammans med.
Och även om jag inte kan hjälpa att jag blivit sjuk, känner jag sådan skuld över vad jag utsätter honom för. Jag hade verkligen unnat honom en fri och bekymmerslös pensionärstillvaro. Så blev det så här. Det gör mig så
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar