. Ännu en fin dag på Ornö. I väldigt lugnt tempo.
Jag har sytt på mina dockor. Har åtminstone två på gång samtidigt nu, även om symaskinen krånglar och vägrar acceptera trikå. Men jag kan ju sy för hand….
Till lunch åt vi rökt lax, ägg och skagenröra, mycket mumsigt. Och ikväll blev det pizza på skivspill och jordgubbar till efterrätt. Lyxmat på hög nivå får man väl säga. Så här ute i skärgården en vanlig vardag.
På eftermiddagen gick jag en promenad. Inte så lång, men ändå. Ut och röra på sig är bra både för knoppen och för kroppen, sägs det. Jag har konstigt nog aldrig upplevt de där positiva känslorna av endorfiner eller vad det är. Motion är som att borsta tänderna det är något man gör för att man skall. Fast skall sanningen fram, kan i varje fall tandborstningen kännas fräsch efteråt. Det har jag inte känt med motionen.
Eller så är det så att jag redan som barn blev idrotts/motionsfobiker. Och därför alltid förknippar påtvingad fysisk aktivitet för sin egen skull, med obehag. Skolgymnastiken förstörde verkligen allting. Så jag hatade att bli utpekad som dålig varje lektion, att inte kunna göra det de andra kunde, att inte duga, att alltid bli vald sist….”ni får ta Karin”….
Redan innan lektionen började visste jag ju hur det skulle bli. Och jag tror att det format resten av mitt liv.
Det enda jag någonsin tyckt var roligt var orienteringen, och det var på grund av kartläsningen som jag ju ser som ett härligt pussel att lösa, att leta sig fram, och komma dit man skall. Istället för att springa runt och leta. Och det har väl hållit i sig. Att vandra tycker jag fortfarande om, men helst på okända vägar och med en karta i handen. Då är jag nöjd, när jag tar mig fram där jag aldrig varit förut, och hittar nya spännande erfarenheter.
När det gäller dokumentationen av hälsoläget, får man väl säga att denna gången har jag, hittills, inte haft några problem av medicinerna. Men så är det ju en minidosering, och jag äter såväl febernedsättande som kortison för att möta eventuella biverkningar. Om en liten stund skall jag ta min kvällsdos, och sedan är det dags att lägga sig.
Alla dessa dagar som kommer och går, det sägs ju att de är livet. Och det är väl så det är. Men ibland dristar jag mig att undra till vilken nytta….men kanske handlar den känslan mer om att jag inte längre känner mig fri. Utan så begränsad, av alla dessa mediciner, biverkningar, uppföljningar, återbesök och kontroller, som nuförtiden styr mitt liv.
Men det kanske blir bättre med det också, vad det lider, och jag blir mer van vid lunken och rutinerna. Då blir det en del av den vanliga ordningen, och stör inte frihetskänslan så mycket. Kan man ju hoppas i alla fall.
Eller också är det precis tvärtom. Detta är bara början. Och livet blir allt mer inskränkt och begränsat vad tiden lider. Och aldrig mer detsamma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar