Det är som om det vanliga livet satts på paus, medan vi väntar på att jag skall få behandling, att biverkningarna av behandlingen skall klinga av, att doktorerna skall fatta nya beslut, och att jag skall få prova behandling. Igen. Eller en annan. Eller något.
Idag väntar vi på att doktorerna skall fatta nya beslut. Jag mår äntligen nästan som mig själv igen. Vi har gått en promenad vid Tyresö Slott, fikat på Notholmen (jag drack kaffe för första gången sedan i torsdags), jag har kunnat äta vanlig mat till middag (fish and chips) och dricka kolsyrad dryck. Och borsta tänderna! Man lär sig att uppskatta de små finesserna i livet!
Naturligtvis funderar jag lite på hur länge jag skall äta prednisolon och vad det får för konsekvenser i längden, men jag inser också att det kanske inte alls är sista gången den medicinen kommer i min väg under den här resan. Och kan den hjälpa mig att ta emot den medicin som skall ta kål på cancercellerna, så be my guest, jag får ta de biverkningar som kan uppstå av prednisolonet, och försöka hantera det så gott det går.
Imorgon skall den vikarierande kontaktsjusköterskan (den ordinarie har semester en vecka) ringa mig med besked från doktorn om vad nästa steg blir. Så jag får väl passa på att njuta av relativ biverkningsfrihet ikväll, så får vi se vad vi ger oss in på imorgon.
Och då har jag, förutom febern ( tydligen?) ändå inte haft några riktigt farliga biverkningar ännu, utan mera obekväma och lite besvärliga….ja, suck, man får ta en dag i taget och försöka möta det som kommer med tillförsikt.
Nu är klockan 22, vi har gått till sängs och jag skall försöka få sova några timmar. Johan uttryckte det så om när han fick sin cancerbehandling, för 12 år sedan, ”det var bra att sova, då gick tiden fortare och inte hade man ont heller”. Jag kanske skall tänka så. Men å andra sidan är jag ju rätt rädd om tiden, och vill inte att den skall gå så fort. Jag vill ha den kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar