När den potentiellt livräddande medicinen går ur kroppen återhämtar jag mig, och börjar känna mig alltmer som mitt vanliga friska jag.
Samtidigt vet jag ju att jag vill försöka ta den där medicinen. Jag vill ju leva lite till.
Så jag hoppas få börja igen, på tisdag? För nu hade jag ju feber igår igen. Och är feberfri idag på morgonen. Också blodtrycket har piggat på sig. Fast jag är fortfarande lite illamående, bubblig i magen, springer på toaletten ideligen och håller på att kräkas…men det går väl att ta?
Jag undrar också om det kan ha varit en brännässla som utlöste det hela? Jag mådde ju så utmärkt fram tills jag råkade bränna mig på en nässla på onsdag eftermiddag. Jag sköljde naturligtvis av, som man skall göra, men det är klart det gjorde ont ändå. Kanske uppfattade min kropp det som ett ännu större hot än vad det vanligen är, och gick igång på alla cylindrar. Då finns det kanske också hopp om att det går bättre utan brännässla.
Så, jag försöker fundera över vad jag vill göra med den, trots allt relativt begränsade, tid jag förmodligen har kvar. Ärligt talat vet jag inte det. Finns inget självklart som väcker min längtan. Jo, kanske att skaffa en hund…..att få glädjas åt och kela med en valp, se den växa.
Det tror jag ärligt talat vore väldigt bra för Lella också. När han sedan blir ensam kvar. Då behöver han en hund.
Naturligtvis vill jag också få barnbarn, men det ligger liksom utanför min kontroll. Och så vill jag tillbringa tid med mina barn…spela spel, umgås, prata. Äta gott, dricka vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar